Fan, inget guld den här månaden

Nepp, kunde inte upprepa novembersuccén med guld i tävlingen "Flest-träningstimmar-i-familjen-plus-några-till".

Blev faktiskt årets näst sämsta sett till antalet träningstimmar. Trots allt nöjd att jag kravlade mig över 1000-minuterstrecket.

Känner att jag trots allt hade laga förfall, hade det ju lite knepigt med hälsan förra veckan.

Åt Team Rynkeby Stockholms Göran Den Yngre går inte göra något åt. Han är otrolig. Men i familjen tog Sofia guldet med bred marginal. Och Marcus tog en bronsplats. Kanske den första?

Gott slut på 2014 kära läsare. I morgon publicerar jag årets kioskvältare, mina memoarer 2014 med massor med bilder.

På gränsen till pinsamt

Som representant för Team Rynkeby Stockholm ber jag om ursäkt. Jag ber om ursäkt att jag dragit teamet lite i smutsen. Jag snackar tennis nu.

I min serie i dubbeltennisligan finns Peter, Team Rynkeby årgång 2013 och så jag årgång 2015. Det var ju meningen att vi två skulle äga hela serien. Man säger så nuförtiden.

Men det gick inte så bra för någon av oss, minst bra för årgång 2015.

Jag kom sist i gruppen och blir nu degraderad. Peter var bara snäppet bättre och kom på platsen ovanför mig.

Jag hävdar att särskilt jag, hade extrem otur i princip i alla matcher jag förlorade. Spelade bra, men oturen grinade mig i ansiktet. Typ två millimeter för långa eller för breda bollar. En aaaaning för lågt slagna mörsare som oturligt nog fastnade högst upp i nätet. Hela tiden. Hopplöst att vinna under sådana omständigheter helt utom min kontroll.

Dessutom har jag varit skadad och fått ringa in ersättare. Även Peter har varit skadad.

Det är helt enkelt för jävligt, jag ber mina teamkamrater om ursäkt, man ska kunna lira tennis och cykla och träna. Det ska funka.

Men den 7:e januari börjar våromgången och då jävlar, då ska jag vinna serien. Så är det bara.

Dagarna bara går

Julen är över hopptralalala. En fin jul med delvis nystartade traditioner. Det blir så när barnen skaffar familj och plötsligt vill leva sina egna liv. Bara att anpassa sig, och lika bra det, man vill ju inte vara en bromskloss.

Men livet rullar vidare, jag är nu återställd till 99 % efter den fula attacken mot min hälsa dagarna innan julen.

Jag skrev ju det för några veckor/månader sedan varför jag tränar. Självklart för att vara i god form inför kommande skidresa och framförallt inför sommarens cyklingsäventyr.

Men också, minst lika viktigt, att vara i fin form när min hälsa attackeras på olika sätt. Jag skrev då att jag var helt övertygad om att jag sannolikt skulle attackeras många gånger innan kistan sänks i jorden.

Jag fick rätt, den första allvarliga snytingen kom dock lite snabbare än jag trott. Men jag är rätt säker på att min fysik förkortade återhämtningen betydligt snabbare än om jag hade varit en traditionell soffliggare.

Nåväl, idag gjorde kulturföreningen KulturRally u.p.a ett tillslag på Fotografiska museet.

Det är så kul att gå dit med ojämna mellanrum. Kan bli dyrt om man är en fantast med mycket pengar. En bok av fotografen Jimmy Nelson, som visade helt fantastiska bilder på de sista ursprungsbefolkningarna i världen, säljer numrerade böcker, 1-500. Priset blygsamma 6500. I euro. Jorå, såattliksom. Vi köpte ingen bok, vi köpte fika och smarriga bakverk istället. För en lite mindre summa.

Nu måste jag kämpa, jag måste kämpa för att komma över träningströskeln. Just nu känns det ohyggligt plågsamt att ens tänka på träning. Känner mig helt urblåst, som om höstens all träning varit förgäves, som om sjukgrejen sög all kraft ur mig. Som om jag måste starta från början.

Måste måste måste ner och köra en timme på trainern. När jag väl gjort det VET jag att kroppen kommer att längta efter mer, men tröskeln att kliva över är jättehög just nu.

Kämpa Göran kämpa!

PS. Tomten fattade mitt brev som jag skrev häromveckan, det blev ingen löparkurs. Puhh....

Vi har vunnit en upphandling!

Kan man tänka sig. Nu när jag kommit hem från sjukhuset mötte mig ett jättekul besked.

Vi har nämligen vunnit Tomtens upphandling av hans nya transportsätt nu när hans renar gått i pension. Det kanske du inte visste, men så är det.

Här syns han nöjd och glad vid vår allra första julklappsutdelningsresa. Han blev, precis om alla våra andra uppdragsgivare, väldigt nöjd med vår service och chaufförer.

Ber att få citera hur han sa: "- oj, de här chaufförerna är ju lika flitiga och hjälpsamma som alla mina Nissar, det är rätt ovanligt. Och vad skönt det var att åka buss. Man flöt ju fram, det här var mycket bättre än att åka släde".

Avslutningsvis vill jag tacka dig kära läsare för att du läser min blogg. Det kommer mera, det kan jag lova. Jag önskar dig också en riktigt riktigt härlig julhelg.

Inställt

Dagens blogginlägg inställt pga sjukdom. 

Cykelturen till Paris. Del 3. Målgången.

 I del 2 av cykelturen hade vi just landat i Vresse-sur-Semois i Belgien. Misstänker starkt att vi nu är rätt många som börjar känna att kroppen börjar protestera lite. Vi har ju trots allt vid det här laget hojat nästan 90 mil på fem dagar.

Men än är vi inte i mål. Än kan vi inte slappna av. Färden går vidare.

Torsdag 9/7

Nu ska vi krångla oss vidare och över Ardennerna och in i Frankrike. En lång dag, förmodligen en riktigt överjävlig dag. 21,2 mil med 1365 höjdmetrar inblandade. Men ändå en skön miljö när vi hojar genom champagnedistriktet.

En Vätterruntjämförelse igen, Motala till Karlsborg. I övrigt inga jämförelser. Vi landar så småningom i orten Meaux. Nu är de värsta etapperna avklarade.

Fredag 10/7

Sista dagen. Bara 5,3 mil. En uppvärmningssträcka numera.

Någon mil utanför Paris ska nu alla 1450 cyklister från samtliga 32 Team Rynkebylag sammanstråla från olika håll, eftersom alla lag valt olika cykelvägar, och tillsammans cykla in i ett delvis avstängt Paris.

Tänk dig, det finns bara två sätt att cykla på det sättet i Paris. Antingen med Tour de France eller med Team Rynkeby. Och jag kommer att få vara med om detta. Jag får rysningar bara jag tänker på det.

När vi så småningom når vårt slutmål inne i Paris står där tusentals människor som möter oss. Vanliga fransmän blandat med alla anhöriga som tagit sig ner för att möta sina kära vardagshjältar.

Förhoppningsvis finns där också en fontän, för om det finns det så slutför jag mitt eget projekt Fontän-15-Paris genom att kasta mig i densamma.

Två glada cyklister 2014. I en fontän. I Paris.

Ja, roligare än så här kan det knappast bli, men här i Paris tar äventyret dessvärre slut. Nu får var och en ta sig hem igen bäst man kan. På valfritt färdmedel.

Nu har jag gjort mitt bästa för att du ska få ett hum om digniteten av cykeldelen av Team Rynkeby-projektet. Vid det här laget har vi också genomfört det viktiga i projektet, att samla in rekordmycket pengar till Barncancerfonden.

Jag hoppas även att du, som en sann cykelvän, också bidrar lite till insamlingen. Du har den röda knappen ute i högerkolumnen, enklare kan det inte bli för dig.

Vill du, eller ditt företag, bidra med 500 kr eller mer blir du till och med minst en s.k Bronssponsor och får ditt namn, eller företagsnamn, i en egen ruta på Team Rynkebys websida som har tusentals besökare varje dag. Coolare kan det knappast bli att skänka pengar till något livsviktigt.

Just nu gäller för mig personligen full fokus på träning, träning och åter träning. I stort sett varenda dag de kommande 200 dagarna. För just idag är det exakt 200 dagar kvar innan startskottet smäller. De här dagarna kommer att gå fort. I morgon är det t.ex bara 199 dagar kvar.

Jag har kört till Paris med buss ett antal gånger och bara en sån sak gör att man känner sig som en urvriden trasa efteråt.

Nu ska jag CYKLA samma sträcka. Ofattbart. Det ska bli SÅÅÅÅ J---A KUL!

PS. Jag vill bara för säkerhets skull påpeka att det jag nu beskrivit om vår cykling till Paris 3-10 juli 2015 helt och hållet är mina egna funderingar, tankar och förväntningar som jag i min fantasi har satt ihop till ord.

Sannolikt har andra i teamet helt eller delvis andra funderingar, känslor och förväntningar inför den här turen. Den uppritade färdvägen kommer sannolikt inte heller att helt överensstämma med hur det kommer att bli i verkligheten.

KulturRallyt har gjort det igen

Jepp, säsongsavslutning för kulturföreningen KulturRallyt u.p.a.

Besök på Dansens hus för att kolla dansföreställningen Stop > Play < Rewind. Waou, säger jag. Vilken jäkla föreställning! Den bästa som jag sett.

Jag som inte gillar dans, jazz, Ramstein, bruna bönor, våld och en hel del annat. Och så tycker jag att en dansföreställning på 90 minuter är bland det bästa jag sett. Jag slutar aldrig att förvåna mig själv.

I grova drag handlade den om nio individualister, men som i slutänden är beroende av varandra. Ungefär så uppfattade jag det hela.

Det var lite då som jag till och med blev känlsomässigt berörd, för när de alla dansade i sista numret sammanknutna med band, så kom jag att tänka på det jag läste precis innan föreställningen.

Det var ett Facebookinlägg på Team Rynkeby Stockholms "hemliga" sida. En teammedlem, Stina, skrev följande:

..... För vi får inte glömma att teamkänslan är allt om det här projektet ska fungera. Det blir lätt mkt snack om sponsring och hur många watt vi ligger på under träningen. Men glöm inte att zooma ut ibland, ha kul och lär känna dina teammedlemmar. Det är något speciellt att vara med i Team Rynkeby, så ta vara på tiden och njut av året vi har framför oss tillsammans!

Team Rynkeby är precis som dom i föreställningen. Vi är 40 olika individualister som tillsammans ska cykla till Paris. För att det ska funka problemfritt så är vi alla beroende av varandra. Och då måste man känna varandra och känna förtroende för varandra. Annars kan det bli jobbigare än nödvändigt. Så ser jag på saken.

Vet du förresten vad KulturRallyt u.p.a är för något? Jo det är en kulturell ideell förening med målet att med ojämna mellanrum besöka allehanda kulturella tilldragelser.

Stadgarna begränsar dock antalet medlemmar till två. Inträdeskravet är att vara gift med mig. För närvarande är det lång kö för medlemskap.

Min race report från Le Mond

En imponerande rubrik minsann, för den som inte vet. Jag brukar ju skriva mina race reports efter diverse träningar och lopp. Nu var ju inte det här ett cykellopp precis, jag var i går kväll på Café Le Mond på Folkungagatan mitt i epicentrum av Bajenland. Stort. Kändes nästan religiöst.

Sammankomsten var ett event ordnat av Team Rynkeby Stockholm. Av kvällens intäkter skänkte cafét 10 %  till  Team Rynkeby och därmed till Barncancerfonden. Ett fantastiskt fint sätt att stödja något viktigt.

Många var där, ett tremannajazzband var där och lirade. Förde oväsen om du frågar mig. Jazz  ligger långt ner, ohyggligt långt ner på min musiklista. Helt ärligt, jazz finns inte ens på den. 

Tryckte i mig tre öl, av den svagare sorten, helt alkolholfri. Man ska inte nedvärdera alkoholfri öl, den var rätt god. Man blir lika glad i sinnet av alkoholfri öl också. Och så fint man mår dagen efter. Vinglaset på bilden tillhörde inte mig, vill bara nämna det.

Så var där en tävling också. Cykelfrågor. Bara cykelfrågor. På cykelnördarnas nördnivå. Mitt lag blev rena Dreamteamet från Team Rynkeby bestående av tre intelligenta kvinnor, L8 (lista ut av det står för du), Lotta och Doc Lil. Och så jag.

Vi vann inte tävlingen. Jag hade gärna gjort det, för första priset var Stockholms coolaste cykelmössa. Plus två biobiljetter.

Vi hade bara otur som inte vann. Ren och skär otur. Plus att om tjejerna hade lyssnat på mig hade vi säkert kommit på en andraplats och vunnit biobiljetter utan mössa. Jo, kanske jag skulle lyssnat några gånger på dom också, men ändå. VI VANN INTE. Jag tror tävlingen var riggad. Fel frågor helt enkelt.

Ett trevligt och kul event helt utan skandaler av någon slag, där jag lärde känna ytterligare några i TR-gänget lite mer. Plus att där också dök upp några från Fredikshovs Nacka/Värmdösektion, som jag känner. Det var också kul.

Nä, nu måste jag kila. Ut på en promenad med hustrun innan jag hastar iväg till en Rynkebyspinningstimme. Sen blir det förmodligen hushållsarbete, det sägs att det snart är jul igen.

Öppet brev till Tomten

Broder!

Ja, vi är ju inte bröder, det är vi ju inte. Men det känns faktiskt så, vi har ju känt varandra så vansinnigt länge. Tiden går fort när man har roligt, eller hur?

Annars då? Makan mår bra? Och dina många små telningar då, de små Nissarna, härjar väl och har sig kan jag tänka. Men du, mellan dig och mig, är du helt säker på att du, Tomten, är far till alla barn. Så mycket som du varit hemifrån under alla år.

Å andra sidan, du far ju runt i hela världen och besöker miljoners miljoner hus, nog är det väl en och annan kvinna som lockat dig till sänghalmen innan du hastat vidare till grannhuset. Det kanske finns en och annan Nisse lite här och där ute i världen.

Ja ja, det där är ju inte min sak, men du bör nog tänka dig för framöver, det har börjat snackas en del om det där. Bara ett gott råd oss emellan.

Hursomhelst, jag misstänker att du kanske undrat vart mitt brev tagit vägen, brukar ju skriva till dig varje år. Du vet att i år har det varit körigt. Massa prylar har hänt, och händer. Du skulle bara veta.

Tänkte vi skulle snacka julklappar nu, det är ju därför jag faktiskt skriver. Jag har ju rätt mycket prylar nu, har ju varit med om en hel del julaftnar så här långt. Så i sanningens namn önskar jag mig inte så mycket prylar. Önskar mest såna där flummiga grejer som din polare Gud kan fixa.

Men du kompis. Vad du än gör, så kom inte dragandes med nån jävla löparkurs till mig. Gör du det så säger jag upp bekantskapen med dig. Du kunde ge mig en cyclocross istället, DET skulle göra mig extra glad.

Jag vet ju att du och Gud är värdsapolare och snackar en hel del. Skulle inte du kunna snacka lite med hen om några saker. Bjud på en öl, eller ett glas vitt om hen föredrar det. På min bekostnad såklart.

Du skulle kunna lägga fram lite fint att jag önskar behålla min hälsa i vart fall 25 år till, kanske upp till 30-35 år. Jag har massor av grejor jag måste göra innan det är för sent. Saker som jag borde gjort när jag var yngre, men inte hade lust, ork, tid eller råd till. Du vet, cykla till Paris, bestiga Kebnekajse, vandra i Sarek, kanske genomföra en triathlontävling, cykla runt massa sjöar. Såna grejer. 

Äsch, när jag tänker efter, jag har varit ohyggligt snäll i år, särskilt mot mig själv. Har ju gett mig en bra plattform att stå på inför resten av livet.  Så nån liten överaskningspresent skulle ju inte sitta i vägen.

Till min kära fru, mina barn och barnbarn ger jag dig, kompis, fria händer att ge dom kul saker. Presenter i massor och såklart bibehållen hälsa. 

Apropå hälsa. Gör något riktigt fint till alla cancersjuka barn och deras familjer. De behöver dig så inihelvete mycket. Jag gör vad jag kan åt den saken tillsammans med Team Rynkeby och Barncancerfonden, nu får du göra det du behöver.

Ska vi säga så? I trust you Buddy, du kan fixa det här. Har du vägarna förbi mig på julafton, tveka inte, kom in du, så kan vi ta ett glas glögg och snacka lite innan du drar iväg till grannarna. Jag kan berätta lite för dig om min cykling till Paris, det blir en häftig grej det.

Å du, hälsa makan och alla Nissarna. Och ta det lite lugnt, du blir ju inte yngre för varje år precis. Du borde börja träna precis som jag. Kanske börja cykla istället för att sitta i släden. Du blir som en ny människa, eller snarare Tomte faktiskt.

Skulle du tycka det är för jobbigt att cykla, så kan jag räkna fram ett kanonbra pris till dig om du hyr bussar av StockholmsBuss.

Med vänlig hälsning

Göran Demnert

Cykelturen fortsätter mot Paris. Del 2

Nu har vi alltså anlänt till Osnabruck. Förhoppningsvis hyfsat pigga och fräscha.  Men sannolikt en smula slitna lite här och där. Kanske rumpan värker, kanske benen är lite stumma när vi vaknar, men ändå sugna på att fortsätta trampa vidare.

Måndag 6/7

Denna dag kommer förmodligen kännas som ett vanligt kort träningspass, bara 15,5 mil och fortfarande genom ett platt landskap som skänker oss 675 höjdmeter. Dagens etappmål är Wuppertal. En Vätternruntjämförelse är Motala till Fagerhultdepån och lite till.

Tisdag 7/7

Den här dagen är en uppladdningsdag inför resans verkliga cykelutmaning. Under dagens etapp lämnar vi Tyskland och ger oss in i Belgien till etappmålet Grace-Hollogne. Denna dag cyklar vi 16,5 mil och kanske börjar vi känna vittringen av Ardennerna som vi ska ta oss över om några dagar. Dagens höjdskillnad är 675 meter och sträckan är typ Motala till nästan Hjodepån. Eller motsvarande Siljan Runt.

Onsdag 8/7

Onsdagen kommer sätta oss på rejäla prov. Det är nu som all träning under vintern ska blomma ut för fullt, för nu behövs den. Den som fuskat får betala, den saken är klar. Sträckan är bara 13 mil, bara Motala till Bankeryd, men höjden, här snackar vi backar. Plötsligt är dagens nivå 1238 meter som vi ska ta oss förbi.

Efter några uppvärmningsmil kommer vi till den berömda Mur de Huy. Väggen. Två dagar före oss har hela Tour de France-gänget klämt den här backen som är 1,3 km lång och har en genomsnittlig stigning på 9,3 % och ett parti som har 26 % lutning. Det blir något att bita i det.

Om du orkar kan du under 4:22 minuter kolla in den här filmen och följa med nästan hela vägen upp. Klart du orkar, jag och mina teampolare ska cykla uppför. Det tar betydligt längre tid än 4:22 kan jag säga.

Men vet du vad? Ryktet gör gällande att efter den här backen kommer en nästan lika brant historia, om inte brantare. Den vill jag inte ens veta om. Egentligen.

Med förmodade stumma och trötta ben kommer vi så småningom till dagens etappmål Vresse-sur-Semois.

Nä, nu blev jag så trött av att bara skriva om det här, så nu tror jag att vi tar en paus från cyklingen. Resterande etapper berättar jag om om några dagar, i morgon måste jag skriva till Tomten innan det är för sent.

PS. Jag vill bara för säkerhets skull påpeka att det jag nu beskrivit om vår tur till Paris helt och hållet är mina egna funderingar och tankar. Det kan ju tänkas att andra i teamet har helt andra funderingar och känslor inför den här turen. Den uppritade färdvägen kommer sannolikt inte heller att helt överensstämma med hur det kommer att bli i verkligheten.

Nu läcker jag som ett rinnande vatten

Nu. Nu har jag kommit över hela cykelrutten till Paris. Jag kan tyvärr inte avslöja hur, men en källa, en högt uppsatt person i Team Rynkeby Stockholm, har bekräftat till mig att det jag nu kommer att avslöja är korrekta uppgifter.

Min källa vill vara anonym, och självklart skyddar jag denna modiga person in till sista tramptaget.

Okey, då börjar vi.

Fredag 3 juli
Man kan kanske tycka att vi fuskar, men så här är reglerna för den här Pariscyklingen. Vi börjar nämligen rätt lugnt genom att sätta cyklarna på en lastbil medan vi cykelryttare chillar på ett tidigt morgontåg ner till Skåne.

Eventuellt kliver vi av i Lund och cyklar till Trelleborg, eller så åker vi tåg ända till Trelleborg. Inte riktigt fastställt ännu.

Hursomhelst så åker vi färja över till Rostock där vi tar första natten på hotellet som vi ankommer till rätt sent, vid 22-tiden.

Lördag 4 juli
Nu gäller det att ha sovit ordentligt under gårdagen, för vi ska vara startklara på hojarna redan vid 7-tiden. Jag gissar att det nu är rätt många pirriga, spända och förväntansfulla känslor som bubblar i teamets alla 40 cyklister och 10 coreteammedlemmar.

Det är nu Det Stora Äventyret, Tour de Paris börjar.

Första dagen blir lång, 19,2 mil, men relativt lättcyklad med bara 620 höjdmeter. För dig som vill relatera till Vätternrundan så motsvarar det sträckan Motala och två mil förbi Hjodepån.

Så småningom kommer vi att landa i Uelzen. Som du ser har jag blurrat hotellnamnen. Beror på att vi inte vill riskera upplopp. Tour de France kör ju ungefär samtidigt med oss och eftersom vi är ohyggligt look-a-like dom, så vill vi undvika missförstånd.

Söndag 5 juli
Upp och hoppa med pigga ben, dagens etapp är lite längre, 21,8 mil. Alltså motsvarande Motala - Karlsborgsdepån. Hyfsat lätt, bara 467 höjdmeter. Dagens mål är Osnabruck.

Så lite basfakta. Vi har alltså ett serviceteam som följer oss med lastbil och bilar. Med jämna mellanrum far de iväg i förväg och packar upp mobila depåer där vi pausar och äter och fyller på våra energidepåer i kropparna. Vi följs alltid av en servicebil med förmodligen Stockholms bästa cykelmekaniker som har bilen fylld med reservdelar om någon cykel skulle strula under färden.

Med i gruppen finns också ett Medical team, med både läkare och sjukvårdskunniga.

Jag tror vi nöjer oss här idag. Forsättning följer i morgon. Men nu har du i alla fall fått en känsla för varför t.ex jag, känner att jag måste träna i stort sett varenda dag. En sån här tur snyter man inte ur näsan hur som helst.

Det kommer att bli en ohyggligt tuff cykling, de två första dagarna är ändå en walk in the park jämfört med vad som ligger framför oss. Så då bara måste man var så förberedd som det någonsin går. Så tänker i alla fall jag.

Jag får tänka som Jonas Colting sa på Team Rynkebys morgonseminarium häromdagen: "-skit i vilodagar, ta rejäla vilonätter istället. Träna på dagen och vila på natten".

Äntligen ett scoop

Alla drömmer om ett journalistiskt scoop, dvs vara först med en nyhet. Nu är ju jag rätt långt ifrån att vara en journalist, men idag kan jag som första media presentera Team Rynkeby Stockholms cykelrutt genom Europa till Paris.

Jag lyckades kasta upp kameran i exakt rätt ögonblick för att föreviga den här bilden som mycket snabbt och kort visades för en begränsad samling människor.

När färden släpps officiellt så kommer naturligtvis Görans (cykel)-funderingar att gå på djupet och i detalj redovisa färdplanen.

På grund av detta uppkommer tvenne stora frågor:

A/ Kommer Görans (cykel)-funderingar nu att nomineras till Pulizerpriset för en extraordinär journalistisk gärning?

B/ Måste man ha frack vid prisutdelningen?

En riktig guldsponsor

Ibland är det extra roligt. Särskilt när man träffar mitt i prick.

I åtagandet man gör när man blir uttagen att ingå Team Rynkeby ingår också, förutom att cykla till Paris, att göra så gott man kan med att samla in pengar till Barncancerfonden.

Men om du följt min blogg så vet du allt det där.

Ett av sätten vi samlar in pengar på är att försöka få sponsorer som bidrar på olika sätt. Högsta nivån är Guldsponsor, och då får man bl.a en plats på våra kläder.

Mitt sätt att hitta sponsorer har varit att maila ut info till både våra kunder och leverantörer.

En som nappade alldeles omedelbart var Bussexperten, en fullserviceverkstad för bussar.

"-Absolut självklart att vi går all in, vi vill vara en Guldsponsor", sa VD:n Erik Hult.
"-Det här ligger klockrent i vårt företags synsätt på personalvård och samhällsengagemang".

Idag gjorde jag ett besök hos dem, egentligen i ett ärende för StocholmsBuss räkning, men självklart passade vi på att prata om både cykling och deras engagemang kring Team Rynkeby.

Erik berättade att hela personalen är taggade om allt kring hälsa och träning. En vältränad och välmående mekaniker gör helt enkelt ett bättre jobb. Ungefär så.

Så Bussexpertens sponsring till Team Rynkeby är inte bara att de ger pengar till Barncancerfonden, de ser det också som ett sätt att "teambuilda" sin egen personal på ett positivt och hälsosamt sätt.

Exakt så som vi i Team Rynkeby vill att alla företag ska tänka. Fasicken så kul det var med en sån positiv feedback. Jag fick liksom en bekräftelse på att Team Rynkeby verkligen gör skillnad på flera sätt.

Och inte blev det sämre av den julgåva som jag fick. Vi kom överens om att choklad är bra för hälsan och välmåendet. I små portioner.

STOPPA PRESSARNA

Nu är den släppt. Nu finns den på riktigt. Cykeln. Hojen. Velicopeden. Den som ska bära mig hela vägen till Paris i sommar med start 3 juli och målgång i Paris 10 juli.

Ja alltså, just MIN cykel kanske inte rullat av bandet ännu, men ungefär så här kommer den att se ut. Bara lite längre och högre, typ ordinär ponnystorlek.

Just nu känns det som om den riktiga julafton kommer först i slutet av mars då vi får cyklarna.

Så här beskriver Team Rynkeby detta:

TEAM RYNKEBY REVEAL THE FIRST PICTURE OF THE 2015 BIKE

The first Team Rynkeby bike has been finished in Italy and is ready for the Tour de Paris this summer. See the first picture of the bike here.

For the fourth time the Nordic charity cycling team Team Rynkeby embark on their annual tour to Paris riding custom made cycles from the Italian manufacturer Bianchi.

The new 2015 racing bike is built over the Bianchi Vertigo model and fitted with a full Shimano 105 11-speed group, Shimano pedals and Shimano wheels.

The bikes will be handed over to riders before 1st of April 2015, but Team Rynkeby is able to reveal the first picture of the new, yellow racing bike from today.

Team Rynkeby consists of 1,450 recreational cyclists. 1,050 of them will ride the tour on the new 2015 bike - the rest ride on Bianchi bikes from previous years.

Jag har blivit bestulen

Bowling och Göran Demnert funkar inte. Eller jo, det gör vi. Men bowlingtävlingsdomare och Göran Demnert funkar inte.

Igår genomfördes som traditionen numera bjuder, SM i bowling. Alltså StockholmsBuss-Mästerskapet. Alltid ett lika trevligt och avslappnat event med chaufförer, kontorsfolk och reseledare. Men en tävling är ändå en tävling.

Jag hade segern inom räckhåll. Faktiskt var det bara en defilering upp till högsta positionen på prispallen.

Kände mig riktigt nöjd, men under den följande banketten vid prisutdelningen kom kallduschen från tävlingsledningen. Det var då jag blev bestulen på min seger.

-"Göran, du är dessvärre diskvalificerad. Du diskvalificeras pga otillåten ryggskada".

Till saken hör att jag på morgonen bytte däck på bilen och knäckte till ryggen alldeles otroligt. Tävlingsledningen ansåg det vara någon slags doping.

Även tidigare mästerskap har jag drabbats av inkompetenta tävlingsjuryer. Något år diskades jag för övertramp, ett år för felaktig klothantering och något annat år för felaktigt knäppt tävlingsskjorta.

Det vill sig liksom inte riktigt när det bränner till. Jag når inte ända fram på de här viktiga mästerskapen.

Inte nog med det. Även min dotter/medarbetare Sofia blev diskvalificerad i damklassen som hon borde vunnit. Men icke. Diskad på grund av otillåtet genetiskt arv.

Men bortsett från det så var det en synnerligen trevlig afton tillsammans med alla som dagligen kämpar för att våra kunder ska få så bra service som det bara går.

Och som vanligt gällde tydligen regeln att den som blir diskvalificerad betalar notan. Dubbel otur alltså. Nästa år ställer jag nog bara upp som åskådare.

Ordningen återställd - Släpp julmusten fri - Nu är vintern kommen

Jamendåså, då är ju ordningen återställd. Se här resultatet för november månad i tävlingen Flest Träningstimmar I Familjen Plus Några Till.

Team Rynkeby är helt enkelt svårslagen. DiscoGöran är outstanding, omöjligt att nå upp till. Själv segade jag mig upp på en hedrande silverplats, men guldplats i familjetävlingen.

Jag vet att det känns bittert för några, hörde skvaller i går kväll att någon uppmanade någon att tilläggsträna sent i går kväll för att jag inte skulle få ännu en guldmedalj. Detta trots att gårdagens alla pass redan var registrerade.

Känner mig väldig nöjd med fördelningen av olika träningsformer. Lite av varje.

Så här kan en helt vanlig lördagsmorgon te sig:

I vår familj gäller regeln julmustförbud mitten av januari till första advent. Det är först då, alltså igår som julmusten släpptes fri. Och som det dracks. Jag blev alldeles vimmelkantig.

I lördags hade vi ytterligare en mingelkväll med Team Rynkeby Stockholm. Finns en del bilder, men av hänsyn till alla inblandade publicerar jag dem inte. Har heller inga kommentarer om hur kvällen förlöpte. Vi drack inte julmust. Jag drack Cider från Coop. Övriga drack inte det. Som sagt, no comments. Bäst så. Men det var en synnerligen trevlig afton, det var det.

I sista minuten, eller om jag ska vara riktigt ärlig, 8 timmar för sent om lagen skulle följts till punkt och pricka. Men nu är min bil helt och hållet i lagligt skick.

Stoppa Rammstein

Fick lite oroande föraningar häromdagen. I Team Rynkeby Stockholms slutna "hemliga" Facebookgrupp har det nu dykt upp en falang som hävdar att Rammstein ska bli vårt "husband" när vi cyklar genom Tyskland i sommar.

Den som ligger bakom det här tycks enligt obekräftade uppgifter vara en teammedlem, Jörgen, numera även kallad PartyPrinsen.

Jag säger bara Herreminjesus, detta får inte ske. Om, säger om detta händer, kan vi lika gärna tugga oss igenom samlingsplattan The Best Of Thore Skogman. Båda framkallar lika mycket dålig energi.

Rammstein låter mest som en musiksatt tyskspråksundervisning och det ger mig obehagliga rysningar.

Men jag är inte den som är den. Tänkte Rammstein skulle få en chans genom att hålla mig sällskap under morgonens gympass, så jag slog på Spotify, tryckte in hörlurarna i öronen och brassade på.

Men nej, det gick bara inte. Två, T-V-Å låtar orkade jag med, sen bytte jag artist. Men jag ska ge dom cred för en låt, Du hast. Den är okey att lyssna på lite då och då.

Så nu står hoppet till vårt coreteam, jag antar att det är dom som bestämmer musiken vid depåstoppen. Mitt hopp står till att dom orkar hålla emot PartyPrinsens och hans gelikars krav på tysk industrimusik. Kämpa coreteamet, kämpa!

När jag kom hem från gymmet var jag så upprörd att jag tappade frukostkoppen i golvet.

Hur kul är det på en skala att tvingas plocka fram dammsugaren svettig och trött? Jag håller Rammstein som ansvariga för detta. Helt och hållet. Och PartyPrinsen.

Tunnel Run, släng dig i väggen

Det där loppet i lördags var ju i jämförelse som en walk in the park, som man säger sådär lite lagom kaxigt.

Normalt kör vi onsdagsfysen på en långlunch men idag blev det frukosträning istället. Vackert och dimmigt vid Väsjöbacken. Det var där som dagens begivenhet skulle ske.

Vi, dvs PT2-Sofia och jag körde en egenkomponerad Väsjö Hill Run, men som en vanlig träning. DET var en jobbig historia.

Vår extra-PT Reka tycker inte man behöver vila mellan intervallerna

Först någon kilometer uppvärmingsjoggning fram till själva platsen. Sen blev det åka av fast uppåt i samma lutning som själva skidbacken. Vi sprang faktiskt inte på gräset du ser på bilden, vi sprang på en asfalts/grusväg som löper precis bredvid men med samma lutning.

Vi körde intervalljävlar enligt det här mönstret:

1 x 3 minuter så långt man kom
1 x 2,5 minuter så lång man kom
1 x 2 minuter så långt man kom
1 x 1,5 minuter så långt man kom
1 x 1 minuter så långt man kom
1 x 0,5 minuter så lång man kom

Mellan varje intervall promenadvila ner till starten, och sen upp igen. Kan tänka mig att den berömda Mur de Huy känns ungefär så här. Det var i alla fall den målbilden jag hade när jag stånkade uppför. Tänkte pedaltryck istället för löpsteg.

Med dagens post kom det här brevet tillsammans med en T-shirt. Det var kul. 8 av 10 är ju inte tokigt i en otroligt svår kunskapstävling. Det står ju i brevet också, jag är en smart läsare. Då var det fastslaget i svart på vitt också.

Nu vet jag varför man måste träna

Jag är inte otränad. Tvärtom, jag är de facto en hyfsat vältränad gubbe. Inte snabb, det såg vi lördags i Tunnel Run. Inte särskilt smidig. Men jag har en stabil och stark kropp. Det får man bl.a av funktionell styrketräning, alltså det jag tränar på gymmet.

Jag har tränat, och tränar för cyklingens skull. Kan köra spinning för fullt så mjölksyran sprutar ur öronen, men ytterst sällan får jag träningsvärk. Jag kan köra för fullt i gymmet, men ytterst sällan får jag träningsvärk.

Men så sprang jag 10 km i lördags. Och fick en träningsvärk som heter duga. Kunde knappt resa mig upp ur soffan i helgen. Träningsvärk i hela kroppen. Framsidan av mina lår värker hur mycket som helst.

Måste bero på att vid t.ex cykling sitter man still, men under löpning utsätts hela kroppen för stötar och man rör sig på ett helt annat sätt.  Jo, så är det nog.

Med den insikten vill jag säga att alla former av idrott tycks kräva grenspecifik träning. Allmänträning räcker inte alltid.

Nu ska jag avslöja en hemlis. Du måste lova att inte föra det vidare. Bara mellan dig och mig allstå. Okey, det var faktiskt rätt roligt att springa när jag tänkt efter i helgen. Inte jättekul, men hyfsat kul.

Det är det som lockar mig hela tiden, att öka min komfortzon. Tänk om det är så med löpning nu, jag vill göra det mer och fler gånger.

En grej till. Jag tränar inte bara för cyklingen skull. Jag tränar för min egen skull. När proppen gick i skallen för några år sedan sa läkarna att rehaben gick fortare pga att jag redan då var i fin form. Det taggade mig att fortsätta träna. För jag är rätt säker på att jag innan jag dör kommer jag att få fler smällar som ställer till livet en smula. Då vill jag vara förberedd. Så mycket som det någonsin går.

Precis samma sak inför Vätternrundan och nu Pariscyklingen. Jag måste känna att jag gjort precis allt jag kan för att vara så förberedd som jag någonsin kan.

Cykling, löpning, idrott, livet. Allt är same same but different.

Förberedelser inför Tour de Paris

Efter målgången i Stockholm Tunnel Run blev det ilfart till nästa evenemang, ytterligare en kick off med Team Rynkeby Stockholm.

Den här gången i avslappnade former med bad, bastu och mat i Gustavsbergs simhall. I bilen från loppet hade jag sällskap med Doc Lil, alltså Lillian, teamets Medicinman, eller snarare Medicinkvinna som också hade sprungit loppet. Känns otroligt tryggt att ha en läkare som cyklar med i teamet.

Väl vid badet började vi i relaxavdelningen, sedan gjorde vi vattengympa i en halvtimme och sen fick vi åka vattenrutchbana. Ännu en premiär för mig. Störtkul, jag åkte flera gånger.

Sen blev det bastu med dopp i iskall utebassäng. Tiimo, med finländskt ursprung, tyckte vattnet var lite väl ljummet. Känns trygg att ha en stor och vältränad "finne" i teamet som kan skydda oss från alla faror och pirater längs vår färdväg till Paris.

Sen blev det ett varmt jaccuzidopp och jag passade på att träna inför mitt eget projekt Fontän15 Paris.

Efter badet blev det buffémiddag med juice (från Rynkeby såklart), iklädda badkläder och badrockar.

Kapten Patrik informerade om ditten och datten, färdvägar, träning, sponsorjobbet och lite till. Känns tryggt med en lugn, trygg och stabil kapten i teamet.

Sångfågeln Janica lät oss repa sången vi ska klämta fram under cyklingen när vi börjar bli trötta och behöver piggna till. Känns tryggt att ha en riktig glädjespridare i teamet. I det här klippet kan du se och höra henne:
 http://www.tv4play.se/program/x-factor?video_id=2220134.
(F´låt Janica, men jag frågade inte om det var okey att lägga klippet här. Men det var så bra, så jag bara gjorde det)

Vi ska inte sjunga så svåra saker, vi ska "sjunga" den här:

Själv blev jag högtidligen utnämnd till VätternGeneral, dvs jag ska koordinera och fixa vår resa (med buss) till och från vårt genrep Vätternrundan i sommar. Sannolikt blev jag utnämnd för jag var den som tillbringade mest tid runt sjön i somras.

Jag kommer att använda min titel GMLV General Manager Lake Vattern.

Och efter det var det inte så mycket mer att tillägga. Nu har vi i teamet lärt känna varandra lite till och det blir bara roligare och roligare. Kommer kännas tryggt att cykla tillsammans med alla dessa härliga människor med olika bakgrunder, erfarenheter och yrken. Det gemensamma är att vi alla har samma mål, att med glädje hjälpa sjuka barn och deras familjer, Och såklart med lika stor glädje hoja till Paris.

Det ska bli sjukt svinnajs hela det här äventyret. (man pratar så nuförtiden har jag hört på TV)

PS. Alla bilder är tagna av Lars Johansson (Spinning-Lasse). Känns tryggt att ha med en sån bra fotograf, och människa, i teamet.

Stockholm Tunnel Run. Min race report

Min vana trogen skriver jag en race report. Den här gången om mitt första springlopp någonsin. Stockholm Tunnel Run 10 km.

Faktum är att jag bara en enda gång i mitt liv sprungit så långt, det var för några år sedan. Sedan dess har jag bara sprungit, eller snarare lunkat, 5, 6 eller på sin höjd 7 km i träningssyfte. Det finns betydligt roligare sätt att bedriva träning.

Nu skulle jag alltså inleda en officiell löparkarriär i ett organiserat lopp.

Jag hade innan start tre mål:
A/ att komma i mål
B/ att springa oavbrutet fram till 5 km-rundningen, därefter var det okey att varva löpning med korta promenader.
C/ slå nytt personrekord 10 km.

Jäklar vad folk det var vid starten. 42000 människor skulle göra samma sak som jag, inviga en tunnel.

Eftersom jag haft lite problem med ett knä visste jag inte om jag kunde springa hela vägen, men efter bara några meter kändes knät helt bra, så jag hakade omedelbart på mitt delmål B, alltså springa oavbrutet i 5 km. Jag lyckades.

Därefter förbjöd jag mig själv att gå i nedförsbackar, bara i uppförsbackar. Och aldrig längre än 30-40 sekunder. Planen funkade klockrent.

Så av bara farten klarade jag mina två kvarvarande delmål, A/ ta mig i mål, och så höjdpunkten i min korta löparkarriär, delmål C: nytt pers 10 km.

Känns fantastiskt att nu ha avlutat löparkarrriären på topp och med ett rekord att sätta i upp rekordboken. Det här var nämligen som sagt mitt första lopp. Och sannolikt det sista. Tack för kaffet.

Det var kul att springa i tunnlarna och jag ångrar inte för en sekund att jag ställde upp. Det här var inget självvalt lopp, det var förra årets FarsDag-present. Det var därför jag deltog.

Så det som du säkert väntat på: resultatlistan för Familjen Demnert. De är snabba de där ungdomarna. Och jag långsam. Svärson Jonas snabbast av oss alla. Mina barn Marcus och Sofia hyfsat jämnsnabba och svägerskan Magdalena nästan lika snabb. Synd att inte hustrun, brorsan och syrran ställde upp, då hade jag nog inte hamnat på jumboplatsen.

En sak har jag upptäckt, ingen behöver vara orolig för att det roliga tar slut runt pensionsåldern. Jäklar var många kul saker jag gjort sen jag fick sätta en 6:a i min ålder. Och det finns massor kvar att göra. Jag är försiktigvis positiv inför ålderdomen.

PS. Nån som vet hur långt man springer på ett Ironman? Det vore cool att göra 2017. Jag kan komma sist, det gör inget.

Men allvarligt talat

Alltså, här ägnar svenska folket sin tid till att välja de som ska föra vår talan när det gäller Sverige. De som man tror är intelligenta, smarta och beredda på att jobba för något som är viktigt.

Vad händer? Jo, det svenska folket är inte riktigt med i den riktiga matchen, utan väljer ett gäng som inte riktigt fattat det där med att alla människor är just det ordet, människor. Bedrövligt.

Men bortsett från det så finns det ju flera stolpskott i politiken oavsett partifärg. Nu läste jag om en sådan, en moderat tror jag, som har lagt en motion om att byta ut Stockholm som huvudstad mot en annan stad.

Då frågar jag mig: Hur i h-e kan någon ens lägga två sekunder av sin tid för att formulera en sån korkad motion?

Bortsett från att ingen tar förslaget på allvar, så sitter detta stolpskott och ägnar sin tid till att försvara och argumentera för sin sak.

Det finns sannolikt miljoner vettigare saker att ägna sin åt än att försöka byta ut Sveriges huvudstad. (om någon ens andas om att Göteborg skulle vara ett vettigt alternativ så har jag helt tappat tron på mänskligheten)

En sak han, eller hon, kan göra är ju att argumentera för att staten årligen ska lägga någon miljard på barncancerforskningen så den till slut kan utrotas. DET vore en vettigare sak att lägga en motion, eller två, på.

Eller också kan nämnde politiker ägna sig åt riktig motion, sånt hjälper till att rensa hjärnan från massa skräptankar.

Vår huvudstad har många fina saker, bla StockholmsBuss, Hammarby, massor av vatten och broar plus en och annan vacker och sevärd byggnad. I princip räcker det som motargument.

Rekordförsök igen

Häromdagen cyklade jag ju en runda som jag cyklade i augusti i år. Eftersom jag känner mig i hyfsat fin form så trodde jag att jag lätt skulle slå den tiden.

Men icke, rundan gick hysteriskt mycket långsammare. But dont mess with a Demnert. Det där har legat och gnagt i mig i några dagar och igår på lunchen bestämde jag att jag skulle göra ett nytt rekordförsök på samma runda. På grund av knät så ligger just nu löpningen på is, så jag valde att cykla på vår vanliga onsdagslunchträning.

Rekordförsök kräver nogsamma förberedelser, bla rätt tryck i däcken

Jag säger det redan nu. Mission failed.

Förbannad, frustrerad, besviken. De här tre orden är en bra sammanfattning på min psykiska hälsa efter att ha konstaterat att jag inte räckte till den här gången heller.

JAG FATTAR INTE! Trots att jag cyklade så inihelvete bra så till och med mjölksyran kom i låren och jag idag dessutom vaknade med lätt träningsvärk i benen. Så bra cyklade jag.

Och ändå missade jag  rekordet med 1 minut och 44 sekunder. På en sträcka av 32 km. Oacceptabelt. JAG FATTAR INTE!

Men. Det positiva är att jag enligt Strava fick ett nytt snyggt PB över den jobbigaste delen av turen. Tiden 18:05 kan ju för skojs skull jämföras med min FB-kompis Kalle Ericsson:s tid 12:35. Läs gärna för övrigt Kalles blogg. Han satsar bland mycket annat på en VR-tid på 8:20. Hans grupp har för övrigt chartrat en buss av oss på StockholmsBuss till VR. Kör killarna den rundan på 08:10 så har jag lovat en extra bonusrabatt på priset.

Tillbaka till mig. Just nu fattar jag inte hur jag ska kunna slå min redordtid från augusti. Jag måste ha varit i en hysteriskt bra form då.

Nu gäller det att tänka positivt. Om jag nu börjat satsningen mot 2015 på en nivå som nästan ligger på nivån toppform 2014, så måste ju rimligtvis nästa år gå ännu bättre. Snabbare, starkare. Bättre helt enkelt. Det är så jag får se på saken.

Å andra sidan, det här med rekord, lite larvigt eller hur? Det här är ju bara en lek, en hobby, ett kul sätt att bedriva motion, ingen tävling.

Men ändå. Så jävla förbannad, frustrerad och besviken. Efter duschen var jag tvungen att gå tillbaka in på badrummet och frambringa ett rejält primalskrik. Helt enkelt ge ordet frustration ett ansikte.

Ibland är det tungt

Rubriken hänvisar inte till min idrottsliga formnivå. Nej, rubriken syftar till ett besök vi i Team Rynkeby Stockholm gjorde igår.

Vi fick förmånen att besöka barnonkologen på Astrid Lindgrens sjukhus. En av våra teammedlemmar jobbar där som akutläkare och hon hade ordnat besöket.

Där fick vi en föreläsning om barncancer. Vi gick också se hur fint själva vårdavdelningen var ordnad. Jag skulle önska att även den "vanliga" sjukhusmiljön fick den typen av inredning i salar och korridorer.

HÄR kan du läsa vår teammedlem Lotta Hakelius beskrivning av vårt besök. Läs den. Då kommer du att förstå varför vi lägger så mycket tid till att samla in pengar.

Det som berörde mig mest var berättelser om det oerhörda lidande som barnen och deras familjer genomgår när diagonosen fastställts och den svåra behandlingen sätts in. Tänk dig själv att få höra: Ditt barn har cancer.

Den här bilden som jag kallar Liten ska bli stor är min egen tolkning varför just jag är med i det här projektet.

Liten ska bli stor

Den lilla bilden är fotad av Lars Johansson (Spinning-Lasse)

Den stora bilden är fotad av mig.

Vi fick också väldigt klart för oss att hur mycket pengar än barncancerforskningen får, så är det alltid för lite. Vi i Team Rynkeby gör så gott vi kan, vi är med och gör skillnad, så snälla, gör det du också.

Tryck på den röda knappen här ute i högerspalten och ge ett bidrag så de små barnen får en chans att bli lika tuffa, coola, snygga och givmilda som du och jag.

Din bästa morgon på länge kan bli verklighet

Vill du delta i härligt morgonseminarium tillsammans med Jonas Colting och oss i Team Rynkeby Stockholm? Klart du vill. Samtidigt stödjer du vår insamling till Barncancerfonden. Precis som Jonas Colting gör. Han gör nämligen sin föreläsning gratis.

MÅNDAG 8/12 möter vi Jonas Colting, ”Sveriges tuffaste idrottsman”. 

Jonas har under många år hållit sig i världstoppen i den hårdaste konditionsidrotten av dem alla; triathlon. 

Förutom att ha tagit brons på Ironman VM 2001 har han också vunnit Ultraman World Championships inte mindre än två gånger.

I sitt senaste projekt simmade Jonas från Stockholm till Göteborg för att samla in pengar till ”Water Aid”.  

Patrik Härneman – Lagkapten för Team Rynkeby Stockholm, berättar om sitt engagemang för Barncancerfonden och om Team Rynkebys historia.

Du får även möta Barncancerfondens insamlingschef, Åsa Blomberg som berättar om fondens arbete med att utrota barncancer.

Anmäl dig nu! Deltagaravgiften är 250 SEK varav 200 SEK oavkortat går till Barncancerfonden. Resterande 50 kr är kostnaden som Team Rynkeby betalar för lokal och kaffet.

Läs mer om Team Rynkeby Stocholm här: http://www.team-rynkeby.se/teams-1/tr-stockholm/blogg.aspx

 Agenda: 

• 8:00 Åsa Blomberg - Barncancerfonden berättar om barncancer och fondens arbete
• 8:30 Patrik Härneman - Lagkapten Team Rynkeby Stockholm berättar om hur man cyklar till Paris.
• 9:00 Jonas Colting - Inspirerar, motiverar för en bättre hälsa och mer energi.  
• 
  

På den här länken kommer du till anmälningssidan. Så häng på , det kan bli din bästa morgon någonsin:  http://www.eventbrite.com/e/en-morgon-for-barncancerfonden-med-jonas-colting-biljetter-14141598903

Jag är i en formsvacka. Tror jag.

Är rätt nöjd med min träning så här långt. Har kämpat på i gymmet, i löparspåret och i spinningssalar.

Idag söndag, hade jag bestämt mig för en liten cykeltur. En jämförande tur i Täbytrakterna för att jämföra tiden för samma runda för tre månader sedan.

Igår hade Team Rynkeby Stockholm uppgiften att bemanna vår monter på cykelmässan, så jag tänkte att jag idag kunde ta en runda i Täby för att så att säga vara solidarisk med våra kollegor från Täbyteamet som bemannar montern idag.

Vi har ju ändå samma mål, A/samla in så mycket pengar vi bara kan till Barncancerfonden. B/ cykla till Paris, fast via olika vägar.

Vi är ju trots allt ett team, det är därför vi heter Team Rynkeby. Alla har samma mål, bara olika ortstillägg efter Team Rynkeby. Solklart, eller hur? Så medan de stog i montern tog jag på mig den tunga uppgiften som ambulerade varumärkesbärare genom att ta en cykeltur i deras hemmatrakter.

Tillbaka till cyklingen. När jag öppnade dörren idag för att gå ut och hämta morgontidningen fick jag tillbaka den på näsan, det blåste ordentligt kan jag säga.

Så gott som omedelbart satte sig Den Onde på min vänstra axel och kraxade "-bra Göran, nu kan du ta en lång frukost, sen kasta dig ner i soffan och zappa mellan jätteroliga tv-program, det är du värd".

Jo, det skulle ju kännas skönt, cykla kan man göra när det är bättre väder, du har rätt, svarade jag.

Då drog någon mig i högra örat och väste "-lägg av Göran, sen vrålade han rätt in i örat, "-DIN LATE JÄVEL, NU SKA DU KLÄ PÅ DIG OCH GE DIG UT OCH CYKLA". Det var Den Gode, som var väldigt lik Paulo Roberto. "-JAG HAR JU LÄRT DIG ATT OM DU BARA SKA TRÄNA NÄR DU HAR LUST BLIR DET INTE MÅNGA PASS".

Nä nä, svarade jag och gick pliktskyldigt in och klädde på mig cykelrustningen, och gav mig iväg.

Hade först tänkt att ta det lugnt, ett slags rehabpass för knät, men redan efter någon kilometer så ville jag dra på lite. Liksom testa hur Spinning-Lasse (f.d Monster-Lars) och DiscoGöran (aka GDY, Göran Den Yngre), klarat sina uppdrag så här långt. Kort sagt, har jag blivit bättre? Starkare?

Nja, vet inte riktigt. Rundan på lite drygt tre mil gick en aning långsammare än sist, men å andra sidan tog jag flera tunga backar på tyngre växlar än sist. Så grabbarna för godkänt. Det får inte jag.

Jag är missnöjd, borde som vanligt gjort det lite bättre. Varför gick det långsammare? Kan inte bara varit motvinden. Temperaturen? Var bara lite drygt 4 grader ute. Bara en vanlig formsvacka? Eller?

Nåväl, i morgon har vi ett spinningspass igen, då får jag väl ta i lite extra.

Men man måste också leva i nuet, tycker min kära hustru, så därför kommer (måste) jag ägna de närmaste timmarna åt klassiskt hushållsarbete som dammsugning, undanplockning, urplockning ur diskmaskin, åka och slänga tidningar och glasflaskor. Såna där typiska manliga saker.

Fast på vägen åker jag nog till ett shoppingcenter och kollar en grej som jag just kom på att jag behöver. I princip en helt oumbärlig pryl. Särskilt när man ska ägna sig åt hushållsarbete. Tror jag börjar med turen till shoppingcentret.

Vätternrundan De Lux. Eller: 910 minuter runt en sjö

I svallvågorna efter den fullständiga explosion av bokningar pga mitt förra inlägg, så publicerar jag nu mästerverket fotoboken Vätternrundan De Lux med underrubriken 910 minuter runt en sjö.

Det är bilder och texter och Tweets som jag nu sammanställt till en fotobok att ha som minne av cykelturen runt en stor sjö. De flesta bilderna är på mig och min familj. Såklart. Det är ju min bok.

Tänkte att den kanske visar för den som aldrig cyklat så långt, att det faktiskt går att göra det. Dessutom med glädje, men man måste VILJA cykla så långt för att det också ska bli kul, och inte en otrevlig upplevelse.

Ska man uppnå det anser jag att man ska träna rejält och ordentligt, och det gjorde jag, annars är risken stor att det bara blir en stor plåga som man aldrig mer vill uppleva. För mig gav den cykelturen mersmak.

Att jag kallar boken Vätternrundan De Lux beror självklart på att jag hade min familj som följde mig hela rundan och på en hel del depåer stog och väntade på mig. Det är en lyx som inte är särskilt vanlig under det här loppet.

De flesta bilderna i boken har fotats av min svärson Jonas.

Gör så här om du vill titta i boken: tryck på en av länkarna, tryck sedan Preview och dra upp i helskärmsläge. Hoppas du gillar boken.

Å nu blir det reklam (plus en liten s.k. teaser)

Läste att Zlatans medverkan i Volvofilmerna har gjort succé. För Volvo alltså, som ökade sin försäljning med hur mycket som helst, typ flera hundra miljoner.

Nu ska jag göra ett marknadsföringstest för att se om vi får fler bokningar på StockholmsBuss när jag avslöjar detta:

David Hasselhoff har åkt med StockholmsBuss. För dig som är för ung för att ha sett kultserien Baywatch, så visar jag en bild på David.

I jämnställdhetens tecken så visar jag också, för dig som har en annan målgrupp,en bild på Pamela Andersson som var med i samma serie. Hon har dock inte åkt med StockholmsBuss. Såvitt jag vet.

Så nu har vi vässat pennorna, tagit fram orderblocken, startat upp vår mailbox och är fullt beredda på en bokningsstorm av bussar från StockholmsBuss. Och kom ihåg, David Hasselhoff har åkt med oss.

Vi har telefon 08-623 03 80, vår webadress är www.stockholmsbuss.se och vår mailadress är info@stockholmsbuss.se.

PS.
Som en synergieffekt av detta så kommer jag inom kort, kanske redan idag, på just den här bloggen, publicera min fotobok Vätternrundan De Lux, med undertiteln 910 minuter runt en sjö.

Ett mästerverk på 66 sidor med både text och bilder. Mest på mig faktiskt.

Feedback i båda riktningarna

Min fru tycker jag skriver för långa blogginlägg. Hoppas hon blir nöjd med det här.

Men om man jämför blogginläggslängd med bloggförfattarkroppslängd i centimeter, så är jag säker på att mina inlägg är rätt normallånga. Eller korta. Genomsnittligt sett alltså.

Näe, den här dagen blev inte mycket bättre

Det hjälpte inte att sova på saken, som jag skrev om idag. Värken i benet höll mig vaken en stor del av natten, men som vanligt somnar man alltid som bäst inpå småtimmarna.

Vaknade sedan 08:30 och när jag klev upp vek sig benet direkt. Inget att snacka om, lika bra att bli ett vårdpaket så jag for iväg till akuten på Danderyds sjukhus. Mitt andra hem känns det som.

Parkerade bilen lite taktiskt nära akutingången. Men vad skådade mitt norr öga? Jo, de hade flyttat akuten.

Jag som hade lämnat kryckan kvar hemma, (man är väl välförsedd för sådana här oförutsedda händelser), så jag haltade mig fram till nya ingången.

Ingen direkt väntetid. Förklarade händelseförloppet. Fick rådet att istället gå till Närakuten, som dessvärre låg i ett annat hus ett par hundra meter därifrån. Så fick jag ännu en gång halta mig fram. Blev faktiskt erbjuden rullstol, men jag tackade nej. En Permobil hade jag dock sagt ja till. Den trimmade versionen med turbo.

Väl på plats vid Närakuten fick jag prata med en läkare. Ingen väntetid att tala om. Han babblade på ungefär som gårdagens taxichaufför, men jag fick under hans andhämtningar nogsamt redogöra för hela fallet från bryggan. Verkligen i detalj. Och hur själva nedslaget mot botten kändes. Och vilken typ av botten det var. Stenar? Sand? Lera? Hur högt var fallet?

Sen vidtog han själva undersökningen av knät och jämförde med det andra. En svullnad kunde konstateras. Så gav han även det tråkiga beskedet att jag har Artros även i det knät. Så nu är jag begåvad med Artos i båda knäna. Därmed lägger jag ner min hittills hemliga dröm om en Ironmantävling innan jag dör. Fan också. Den drömmen låg sommaren 2016.

Hursom, fick remiss för röntgen, ytterligare en jobbig promenad några hundra meter, de tog massor av bilder av både knät och underbenet och sedan ännu en lång promenad tillbaka till närakutens doktor för att få reda på resultatet.

Nu det positiva, inga skador kunde upptäckas. På grund av min pacemaker kan man inte genomföra magnetröntgen, som är att föredra i sådana här fall. En sån röntgen suger ur batteriet ur pacemakern. Eller kortsluter den. Det vill man ju helst inte.

Så, resultatet av hela denna långa historia blev: En kraftig stukning av knät, med inre blödning och muskelbristningar som följd. Det är blödningen och bristningarna som ger mig smärtan. Sa doktorn.

Så nu gäller rehab i minst tre veckor. Löpning uteslutet. Spinning okey. Jag frågade om Stockholm Tunnel som går av stapeln om en och en halv vecka, om det projektet var genomförbart. Han avrådde å det bestämdaste.

Inget bra svar, jag kommer att genomföra Stockholm Tunnel Run ändå. Promenerandes. Kanske lite småjoggandes om det känns okey.

Så nu ska jag ha varmt på knät under dagarna, se till att röra knät, inte sitta still. Och rehaba med diverse knäövningar. Passar bra in i mitt gymprogram.

Så livet går trots allt vidare, no danger on the roof, som man säger.  Det extratrista är att jag nu är tvungen att ställa in resten av höstsäsongens tennismatcher. DET svider mest av allt.

Undrar hur morgondagen blir. Hoppas den blir jättebra. Börjar redan sakna bra dagar.