Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


onsdag, april 29, 2015

Idag förändras mitt liv

Idag berättar jag ingenting om cykling. Ingenting om tennis. Ingenting om simning. Ingenting om träning överhuvudtaget. Idag berättar jag om mitt liv.

Just idag är nämligen en ganska stor dag. En väldigt speciell dag. På sätt och vis en ganska omtumlande dag. Fast egentligen inte för mig. Mest för min hustru. Men den här dagen påverkar även mitt liv.

Idag jobbar nämligen min hustru sin sista arbetsdag, i morgon vaknar hon som pensionär.


Den här vackra och fantastiska tjejen på bilden träffade jag den 25:e oktober 1972.  Många av den här bloggens läsare var inte ens födda då. Vilken hisnande tanke.

Vi träffades på discoteket Greven som låg på Kungsgatan. Amor var på plats och sköt pilar så det stog härliga till, trots att jag då bara var 21 år gammal.

Vi bestämde en ny träff kvällen efter, utanför dåvarande biografen Vinterpalatset på Norra Bantorget. Hon kom inte.

Men jag väntade kvar. Det här var ju långt innan någon ens hade börjat fundera på mobiltelefoner.

Jag väntade och väntade. Till slut, 1 timme efter bestämd tid, kommer hon och förseningen är omedelbart förlåtet. Hon var ju så himla snygg och mysig.

Sen gick det undan, vi gifte oss 1,5 år senare, i maj 1974.

Vi fick vårt första barn, Marcus, den 25:e oktober samma år, alltså på dagen två år efter att vi träffades.

1978 kom nästa lilla knodd, Sofia, henne som jag allt som oftast här i bloggen benämner dotter tillika medarbetare.

Sedan dess har livet rullat på och just idag arbetar min kära hustru sin sista dag. I morgon är hon pensionär. Hon känner sig både glad och lycklig över det.

Själv känner jag mig bara förvirrad. Jag gift med en pensionär? Det känns ju bara som häromåret vi träffades, och så är hon plötsligt pensionär. Hur gick det till? Vart tog åren vägen?

Man behöver ju inte vara raketforskare för att räkna ut att jag också snart är där. Hon rövade bort mig när jag var 21 år, så jag har ju bara lite drygt ett år kvar innan jag också blir pensionär. Om jag då vill det. Som företagare har man ju lite andra förutsättningar kanske.

Så nu får vi se hur vårt liv kommer att te sig. Blir ju en smula annorlunda, för både min hustru och mig, det går ju inte att komma ifrån.

En fin bonus för mig är att kvaliten på mina luncher kommer att öka dramatiskt. Vårt kontor är nämligen beläget i samma hus som vi bor i, och hustrun har redan lovat att hon ska laga goda luncher varje dag. Det känns fint. Trist för Findus och Dafgård bara, som nu tappar rejält i omsättning på sin frysta micromat.

Livet går in i en ny fas, så kan man sammanfatta det hela.

tisdag, april 28, 2015

Simexamen

Det här inlägget kanske du uppfattar som väldigt negativt. Det är det för jag är sur. Förbannad. Frustrerad.

Igår spelade jag en superviktig tennismatch i gubbdubbelserien. Jag vann, men förlorade. Jag och min partner vann på WO, eftersom en av motståndarkillarna var sjuk. Visserligen hittade han en ersättare, men den "riktiga" matchen vann jag och min partner på WO. Själva matchen som vi ändå spelade torskade vi.

Men bara på ren otur. Våra motståndare hade bara rena turslag, och från vår sida så var det nätkant och ut, och bollar preciiiiis utanför alla linjer. Så egentligen borde vi vunnit även den matchen. Om vi bara hade haft lite tur med oss. Klart man blir förbannad och frustrerad. Tennis, jävla skitsport. Men på måndag, då jäklar SKA jag vinna.

Idag var det sista gången av min crawlkurs. Bestämde mig för att inte gilla simning. Det gick precis lika dåligt att simma idag som det var att lira tennis igår.

Ingenting funkade i bassängen. Armarna gick i kors, benen var för breda, bensparkarna var ett skämt och jag sjönk som en sten när det blev fel. Klart man blir förbannad och frustrerad. Simning, jävla skitsport.

Men lite nöjd blev jag allt. Eller säg så här. Jag blev otroligt nöjd, överjävligt nöjd faktiskt.

Som absolut sista övning skulle vi nu simma hela bassängen, otroliga 25 meter på riktigt, med benspark, armtag, andning var tredje armtag. Nu skulle vi sätta ihop alla paket som vi tränat under de tidigare tillfällena. Har inte klarat en hel längd tidigare.

Nu sa vår simmagister att nu fick vi fan inte stanna när vi blev trötta, blev vi det skulle vi lägga oss på rygg och flyta, men vi fick fan inte ge upp och stanna.

Och vet du? Jag fick ihop alla delar tillräckligt bra till ett helt paket, så jag kunde ta armtag, andas var tredje tag, fick ordning på benen och så kunde jag klappa handen i kaklet på andra sidan utan att ge upp på vägen. Ibland är jag bara så jävla bra.



Men ändå, simning är en jävla skitsport. Ångrar att jag anmälde mig till Stockholm Triathlon. Men nu måste jag ändå köra den, så jag måste väl träna simning under sommaren. Ska nog anmäla mig till fortsättningskursen. Trots att simning är en jävla skitsport. Och blöt blir man.

I morgon blir det betydligt roligare, tempoträning på cykel med Team Rynkeby.  Det är grejer det.

söndag, april 26, 2015

En ko-lossalt trevlig tur som hade kunnat sluta i katastrof

Idag en händelserik och härlig söndagsträning med Team Rynkeby Stockholm, så det här blir ett långt inlägg. Jättelångt. Men vi börjar med det tråkiga och avslutar med glada bilder. Många.

Dagen hade kunnat sluta i katastrof. Inte bara en gång, utan två. Båda beroende på hjärndöda bilister.

På en väg ute på Ekerö körde vi tvåpar. Vi håller som brukligt så långt vi kan åt höger, men i en dold kurva får vi möte med en bil som kör om en cyklist, trots att bilisten inte har en aning om vad som döljer sig bakom kröken. Där kom vi.

Lyckligtvis lyckas bilisten tvärnita samtidigt som han väjer undan. Det blir även tvärnit och kaos i våra led och Malin som cyklar till höger om mig hinner inte bromsa tillräckligt utan stöter till framförfarande hjul. Hon tappar därmed balansen och styr av vägen ner i ett väldigt djupt dike.

Hon räddade situationen på att fantastiskt skickligt sätt. Hon lyckades på något märkligt sätt rulla på skrå nerför dikeskanten, men i botten fanns ytterligare ett dike och där tog det tvärstopp. Hon flög av och det såg väldigt otäckt ut. Men hon reste sig snabbt, skakade av sig chocken och vinkade med ett litet skratt hej till publiken.

Både Malin och cykeln körde sedan vidare tillsammans med oss andra i gruppen, när vi tagit en lång och välbehövlig paus för att hämta oss efter chocken. Och pratat om det inträffade.

Bilisten valde att inte stanna utan körde blixtsnabbt vidare. Fegjävel.

Nästa incident kom någon timme senare. Återigen tvåpar på en lång raksträcka. Jag ligger i näst sista par och har koll framåt.

Ser att vi får möte, men inga som helst problem, vägen är bred. Plötsligt ser jag en bil komma farande på utsidan av mig som är på väg att köra om oss. Problemet är att den mötande bilen då bara har ett femtiotal meter fram till vårt förstapar. Finns ingen chans i världen att bilen som kör om klarar omkörningen. Helt obegripligt att han/hon ens försöker.

Han, eller hon, får nu två saker att välja på. Antingen svänga höger och köra över halva gruppen, eller tvärnita för att undvika frontalkrock med den andra bilen.

Lyckligtvis så lyckades båda bilarna stanna mittemot varandra och vi kunde förbannade och lite skakade cykla vidare. Tror inte alla i gruppen ens uppfattade hur nära vi var en katastrof.

Och bilen som försökte köra om? Vid första bästa tillfälle drog han, eller hon, förbi och försvann i fjärran.

Nu till det roliga.

När vi cyklat 7 mil stannde vi vid en lantgård som hade ett s.k. kosläpp. En riktigt ko-ol avslutning på turen.

Massor av folk ville bese detta. Även vi blev en attraktion när vi, 20 gulklädda cyklister, kom och cyklade igenom åskarleden. Kändes nästan som målgången i Tour de France.

 Arla firar 100 år i år och bjöd på korv, kaffe, bullar och tårta. En härlig avslutning på en händelserik träningstur. Sen cyklade vi den avslutande biten till Drottningholm där vi skiljes åt och var och en cyklade hem till sig.

Ifall du undrar, med tanke på min förra hemcykling från Ekerö. Dagens hemcykling gick kalasbra. Nemas problemas nånstans. Spångavägen klippte jag rakt av utan att blinka.

Avslutar det här långa inlägget med glada bilder. Eftersom det här är min blogg och jag är The Main Attraction, börjar jag med en selfie där även några andra snyggingar ville vara med.

Göran Den Yngre, Måns, Stina, och jag, Göran Den Äldre

Vi som var med idag

 Det äkta paret Christian och Naomi
(vet inte säkert om de är gifta, chansar på det)


 Eva med tillhörande son som åt 
både varmkorv och bulle. Samtidigt.


 Coola snubben Janne


 Jörgen (han blev inte så bra på bild idag), Johanna, Lotta, Claes och Anna


 Vem törs sno en cykel när Lotta bevakade

 Louise satsade på TVÅ bullar


Det äkta paret Malin och Patrik.
(jag vet säkert att de är gifta) 

Dagens draglag Mark och Marcus.
Ibland hade de väldigt bråttom tyckte vi som låg längst bak

Ja, det var väl allt för idag. I morgon har jag en välbehövlig veckovila. Eller kanske inte helt, har en görviktigt tennismatch i gubbdubbel på kvällen. MÅSTE vinnas, annars är risken stor att jag trillar ur den serien och ner i nästa. Får inte ske.



lördag, april 25, 2015

En nätt liten 11-milautflykt

Idag min andra tur tillsammans med Fredrikshofs Audaxgrupp. Du vet den där gruppen för de som inte har så bråttom genom cykellivet.

Misstänker att många av gubbsen, för det är mest gubbar i den gruppen, har farit och flängt i imponerade farter när de var yngre.

Idag var det i alla fall en tjej med, inte tant, tjej.

Rullsnittet ligger runt 23 km och det är en superskön hastighet. Inga som helst problem för mig att ligga och tuffa i den hastigheten. Jag tänker så här, vilket jag både hört och läst, att det är bra att köra många mil i lågpulszonerna, det bygger kapilärer som sedan gör så att mjölksyran inte tränger fram lika fort. Hoppas det stämmer.

Nu satsar jag på uthållighet, efter Parisäventyret har jag tänkt mig att satsa lite mer på fart. Kanske, det här är ett skithärligt sätt att cykla på. Cykelnjutning på hög nivå. Rekommenderas. Prova i alla fall, det skadar inte. Fast det är klart, andra njuter förstås lika mycket i 30 km. Ni ska nog inte prova den här gruppen ännu.

Samtidigt saknar jag lite det där med att ligga och pressa och rotera och de å sånt. Det är ju superkul det också. Så länge man inte blir avhängd förstås.

Efter sju mil stannade vi vid Hökeriet, du vet cafét med de supergoda mackorna. Fråga mig inte var det ligger, för jag hittar inte dit. Sen for vi hemåt och när jag kom hem stog mätaren på exakt 11 mil.

 Mannen längst till vänster i bild är Daniel, gruppens kapten.

Kände mig lite som katten bland hermelinera. Tog fel uniform. Slarvigt.


Tyckte det var dags för en selfie på min nya kepa.
Den gör sig heller inte så bra på bild. Men den är cool.
Men jag har en ännu coolare på G.

För övrigt har jag idag äntligen, efter 1 år, lärt mig ladda ner externa kartor till min Garmin. Halleluja och amen.

torsdag, april 23, 2015

Tjejdäng, gubbdäng och ett PR

I går var det dags för vår andra tempoträning med Team Rynkeby Stockholm.Vi kör en runda 4 km runt Kaknästornet på Gärdet.

Förra gången kändes det både bra och kul och jag satte som jag tyckte en hyfsat bra varvtid. Då var den bästa tiden när vi körde lagtempo med tre pers i varje lag.

När jag var ung var det alltid lite kymigt att bli slagen av tjejer, att få tjejdäng. Oavsett idrott. Lyckligtvis har jag växt ifrån sånt, både i mitt Rynkebyteam som när jag hojar med Fredrikshof, så vimlar det nämligen av urduktiga tjejer som cyklar ifrån mig som ingenting. Så jag får ju tjejdäng mest hela tiden.  Men några spöar jag trots allt. En och annan kille också för den delen.

Fast som jag skrev häromdagen, Team Rynkeby tävlar inte. Bara lite internt på såna här tempoträningar, då vaknar tävlingsjävulen i rätt många, det märks. Det är kul.

Igår var jag ju laddad till tänderna för att slå min tid från förra veckan. Personliga rekord är till för att slås. Alltid.

Som jag berättade häromdagen började jag förberedelserna med att klippa håret rejält så luften genom hjälmhålen inte bromsade farten genom att fastna i kalufsen.


Jag tog bort den där plastskivan i baknavet på cykeln.



Jag tog bara med 1,5 vattenflaskor istället för två stora. Vikten, vikten av lätt vikt ska inte underskattas vid rekordförsök.


Jag hoppade över middagen för att inte väga för mycket och jag värmde upp med att cykla hemifrån in till stan, ca 15 km. Kändes fint.

Om det blev en ny rekordtid? Det kan du fethajja. 23 sekunder bättre på 4 km. Inte dumt.

Men det satt hårt åt. En tjej verkade inte vilja få gubbdäng, så hon blåste om mig vid Tekniska museet. Men va faan, tänkte jag och skruvade upp wattuttaget i benen.

Vid Källhagens Wärdshus var jag ikapp. OCH SEGADE MIG FÖRBI. Men till ingen nytta, hon svarade direkt och då hade mina ben gett upp. FAAAN. Jävla Stina.

Den pinsamma tjejdängstiden är förbi sen länge. Eller inte, när jag tänker efter. Fast nu är det inte pinsamt längre, bara rätt kul att fajtas med någon som är lite bättte. Kille eller tjej, tant eller gubbe spelar mindre roll, det är själva tävlingen som triggar.

Nu är mitt mål på de här träningarna att så många som möjligt ska få gubbdäng. Alltid retar det någon. Eller snarare taggar till stordåd. Hoppas jag.

Idag har jag för övrigt namnsdag. Gåvor kan sändas till StockholmsBuss kontor.

tisdag, april 21, 2015

Dom kallar mig skinhead

Hann med en del i morse. Trots att jag sov lite för länge. Det blir alltid så när hustrun åker senare än vanligt till sitt jobb.

Först ett superbra pass på en timme på gymmet. Testade att köra marklyft enligt någon slags pyramidmetod med olika vikter. Blev totalt 70 lyft. Rätt jobbigt på slutet, det måste man nog ändå säga även om det var vila mellan varven.

Sen körde jag axlar, superviktigt för cyklingen, och sedan lite triceps. Får ju inte glömma Projekt Fontän15 när vi kommit till Paris. Alltså bada i en fontän, och då vill man ju se snygg och prydlig ut.

Efter gymmet blev det blixtvisit hos frissan. Fast jag åkte hem och duschade emellan såklart. Blev kanske lite väl mycket renrakat på skallen, jag valde 2-millimetermaskinen.

Mina arbetskamrater utstötte "-men va fan, har vi fått en skinhead på kontoret" när jag kom tillbaka.

Å andra sidan är det ohyggligt skönt med superkort hår. Risken är nu att hjälmen är för stor. Får väl lösas med en käck cykelkepa.

Igår kväll omstrukturerade jag mig själv till Cykelmecken Göran och genomförde en extraordinär rengöring av min nya cykel. Tog av både kedja och kassett och gjorde rent enligt konstens alla regler. Jäklar vad skitigt det blivit på bara ett 50-tal mil.

Lite spännande när sedan pusslet skulle sättas ihop igen, men det gick helt utan problem. Helt enkelt galant.


Problemet bestod istället av den där plastskivan som sitter bakom kassetten. Den tog jag inte bort. En representant från Stilpolisen gjorde omedelbart tillslag och beordrade omgående borttagning. Ser ju störtlöjligt ut enligt Stilpolisen. Så nu tar jag bort den. Sannolikt under betald arbetstid.


Så en liten kul sak. Det finns en sajt på nätet som heter www.racereport.se. Titta gärna in där och få lite inspiration genom att läsa om olika idrotter. T.ex cykling.

Redaktören på den sajten tyckte min racereport från förra årets Vätternrunda kunde funka som inspiration för de som känner att de kanske tagit sig vatten över huvudet med sin anmälan till årets VR.

Går ju inte att komma ifrån, klart jag känner mig jättestolt över att det lilla jag skriver anses som inspiration. Klart det värmer i hjärtat, så är det.

Nu måste jag kila, har en plastskiva att ta bort.

måndag, april 20, 2015

Vilodag

Känner mig väldans nöjd med min nya träningsplanering nu när utesäsongen satt igång. Har nu lagt vilodagen på måndagar. Eller snarare, det gjorde jag redan i mars för att få in rutinen.

Sen startar veckans alla styrke- sim- och cykelpass med full styrka igen.

Tisdag morgon ett styrkepass på gymmet och på kvällen blir det crawlkurs.

Onsdag kväll tempoträning med cykel med Team Rynkeby.

Torsdag kväll backträning på egen hand med cykel. Eller möjligen ett pass i gymmet om vädret är åt helsefyr. Eller kanske båda. Å andra sidan gäller TR-regeln, vi cyklar i alla väder. Så det blir backträning. Plus kanske lite styrka också.

Fredag ett lunchpass på gymmet.

Lördag och söndag blir det distansträning med cykeln.

Min fru är inte överlycklig. Men väldigt förstående.

Varför utsätter jag då min gamla kropp för allt detta? Jo, om jag skulle känna den minsta trötthet, mjölksyra i benen, vara totalt utmattad efter varje cyklingsdag ner till Paris så skulle jag aldrig förlåta mig själv att inte ha gjort allt jag någonsin kunnat för att klara påfrestningen.

Att cykla 120 mil på sex dagar är egentligen ruggigt påfrestande. Det har jag listat ut, därför är min träning därefter.

Och skulle jag händelsevis känna trötthet, ha mjölksyra i benen och vara totalt utmattad efter varje cyklingsdag, ja då vet jag att det är som det är, min kropp klarade inte påfrestningen. MEN, jag hade i alla fall inte på något sätt kunnat förbereda mig bättre.

Det är precis som med vilket hantverksjobb som helst, slarvar man med underarbetet så blir slutresultatet bara skit.

Så en sak till. Det är ju så förbaskat kul att träna, ta ut sig maximalt och känna en enorm tillfredsställelse efteråt. Eller?


söndag, april 19, 2015

Idag bytte jag team

Idag nytt träningspass. Pust, stånk och stön. Inte lätt att vara nästan proffscyklist. 

Söndagspasset blev tillsammans med Team Rynkeby Stockholm. 


Den här gången höll vi till på Södertörn och körde en 85 km-runda. En skön runda om jag får tycka.

Tror vi blev 29 cyklister idag. Inte helt enkelt att hålla ihop ett så stort gäng, särkilt inte innan man kommer ut på de "riktiga" cykelvägarna då vi kan cykla i tvåpar. 

Men tillförordnad ordningsman, f´låt kvinna, Stina, höll ordning på leden med tydliga instruktioner och gav oss bannor när vi inte riktigt höll måttet.

Absolut självklart denna gång, det blev fikapaus.

Pigga och glada efter en lång fikapaus och laddade för hemcyklingen

Det hände lite smågrejer under turen, ett styre som vek sig, nån punka, en mindre krasch utan skador, och vi tappade ett gäng som kommit lite på efterkälken. Vi i stora gruppen svängde i en korsning, med det såg aldrig de som låg efter. De pumpade på i full karriär rakt fram och körde således en annan väg till "målet" vid Farstahallen.

Stora gruppen stannade till i den värmande solen för
att invänta eftersläntrarna. Som alltså aldrig kom.


Lika bra att tömma blåsan


Linn passade på att sola lite i solen

För detta debacel fick hela teamet sedan skäll av Stina som körde ihop med de som kom efter. Med all rätt. Dålig kommunikation inom gruppen helt enkelt. Men vi får ju inte glömma att vi bara cyklat ihop ett fåtal gånger så det är klart att det finns mycket att finputsa. Bortsett från det så funkade allt utmärkt och stundtals flöt vi fram efter vägarna som ett hav av gula små kycklingar.

Med vårt hastighetsrullsnitt vinner vi inga cykeltävlingar. Men vi tävlar ju inte. Vi gör det här för cancersjuka barn och deras familjer. Att 40 cykeltokiga människor cyklar till Paris hjälper inte sjuka barn, men innan vi cyklar dit så samlar vi in pengar till Barncancerfonden. Det är det som är grejen med det här projektet.

Det är det som gör det här projektet så kul. Många lägger oceaner av fritid för detta, för barnens skull. Sen cykeltränar vi flera gånger i veckan och så avslutar vi det hela med Pariscyklingen.

Det är en häftig upplevelse att vara en del av detta. Vill du också känna att du gör något bra? Börja med att skänka en slant till Barncancerfonden. Det gör du enklast om du trycker på den röda knappen härute i högerkolumnen. 

Vill du vara med om detta rent fysiskt, kan du redan nu ansöka om att komma med i något team 2016. HÄR hittar du ansökssidan.

Du glömmer väl inte att favoritmarkera vår teamblogg och titta in där då och då. Den hittar du HÄR.

lördag, april 18, 2015

Nu hänger jag ut den skyldige

Den här fina lördagen började med ett väldigt svårt val. Vilken "ensamble", alltså klädutrustning, skulle jag välja. Sånt är viktigare än gemene man tror.

De röd/svarta Fredrikshovbrallorna fick förtroendet att värma nedre delen av kroppen, men tröjan du ser på bilden valdes sedan bort.


Av okänd anledning har jag numera en hygglig samling cykeltröjor och jackor. Valet av jacka föll till slut på en helsvart. Du vet, Knight Rider-stuket. Skitcoolt.


Sen bar det iväg, jag tog bilen trots allt, till Hammarby Sjöstad där dagens samlingspunkt var. Ingen hade en lika ball cykel som jag. Fick många fina och snälla kommentarer om min blogg och att många följer mig under Rynkebyäventyret. Det var kul och värmde gott i ett egohjärta.

Måste snarast fixa två likadana, och snygga, vattenflaskor,
Det där ser ju bedrövligt fult ut.

Vi delade upp oss i tre olika grupper och jag valde min komfortzon lugna gruppen. Lite fegt kanske, men ville inte ta ut mig helt inför söndagens Rynkebyträning.

Hursomhelst så blev vi sju stycken i "min" grupp. Blev uppmanad av Mäster Anders, han i rött på bilden, att vara kökarlen lite då och då, så det blev ändå stundtals ett himla sjå att hänga med i gummibandseffekten. Bra träning, så kan vi säga.

Mäster Anders plus me and my Bliz

Vi trampade runt 75 km innan vi avslutade med en fika. Dessvärre blev det lite av tio små ne..., visst ja, så får man inte skriva längre. Vi var som tio små cyklister, som hoppade av lite här och var på slutet, så kvar blev bara jag, Anders och två tjejer som jag inte vet namnet på. Men trevliga var dom.


Vi satt en stund språkade medan vi drack vårt kaffe. Som du ser slog både Anders och jag på stort och åt BÅDE en bulle och en kaka.

Åter till rubriken. Det är alltså Anders Johansson du ser bredvid mig på bilden. Han är utbildningsansvarig i Fredrikshof och det är han som fick mig att fortsätta cykla när Vätternrundaprojektet var slut i somras. Hade jag inte träffat Anders några månader tidigare hade jag nog sannoligt ställt undan cykeln för gott när Vättern var rundad.

Man kan nästan säga att han har varit min cykelmentor. Han har peppat mig, han har lurat med mig på allehanda turer med likasinnade och han har lärt mig allt jag vet om cykling. Och cykelvård.

Enligt mig en fantastiskt kille. Eller gubbe, han är ju faktiskt sådär 5 år äldre än mig men hänger av mig på två röda om det skulle vara så.

Så enligt mig är det Anders, Mäster Anders, som jag kallar honom, som är den skyldige till att jag nu håller på och förbereder mig inför mitt livs äventyr, cykla till Paris i sommar.



fredag, april 17, 2015

Alltid är den nån....

....som släcker en vacker illusion. Den här slippen från dagens DN beskriver min dag på ett ypperligt sätt.

Sen måste jag komma med en mycket viktig korrigering. Jag har ju tidigare meddelat att jag hivat upp 110 kg i marklyft på gymmet.

Fel, fel, fel. Rätt vikt är 120 kg. Jag upprepar, mitt hittillsvarande rekord är alltså 120 kg.

I mina tidigare noteringar hade jag ju inte räknat in vikten på själva stången, vilket man såklart ska göra.

Nu har jag ju plötsligt bara 30 kg kvar till min målvikt 150 kg innan vi cyklar till Paris. Men det börjar bli lite brådis, bara 77 dagar kvar.

Tänkte att den här informationen kan vara bra att veta för er i intresseklubben.

torsdag, april 16, 2015

Jamen kom då

...för helvete, höll jag på att lägga till i rubriken. Jag pratar om vädret, eller snarare det varma vädret.

Jag börjar bli trött på att klä på mig 5 eller 6 lager tröjor, mössa, tjockvantar, långbrallor, skoskydd, stora ullstrumpor och halsduk.

Ge mig värme, ge mig sol, jag har ju fem par nya vita fina Bianchistrumpor som ligger och väntar på användning. De passar bara till kortbibs.


Igår var det tempoträning med Rynkeby. 4 km på en slinga runt Gärdet. Jäklar vad kul det var. Lite som spinning fast på riktigt.

Den här bilden har jag snott, men jag vet inte från vem.


Nästa vecka ska jag välja ljusare glasögon, med de mörka ser jag ju ut som en vilsen Hells Angelssnubbe. Och så ska jag cykla snabbare och få en ännu bättre tid.

onsdag, april 15, 2015

Det ser bra ut Göran. Gånger två

Sorry, men det blir lite mycket Görans Sjukjournal över min blogg nu.

Men först lite om min simning.

Igår simmade jag ännu en lektion i den svåra simgrenen crawl. Fortfarande knepigt, stundtals blir jag rejält frustrerad, rent av förbannad, när kroppen inte uppför sig som jag vill. Men jag är på G, det går bättre och bättre och snart får jag nog ihop hela tekniken.

Min dotter tillika medarbetare Sofia satt på läktaren och skrev så här på sin blogg:

Innan min simträning igår spanade jag som vanligt på nybörjargruppen. Jonas var inte med men pappa var där. Kände igen mig väldigt mycket i hans frustration och uppgivenhet över att saker och ting inte fungerade, men tyckte ändå det såg lovande ut.

Sen dök en kompis till Sofia också upp och spanade in oss plaskande nybörjare. Hennes kommentar var: Det ser bra ut Göran.

Kanske det ändå finns hopp om att jag kan klara att simma "på riktigt" dvs crawl.

Idag fick jag höra ännu ett Det ser bra ut Göran. Den här gången från min strokeläkare.

Idag blev jag nämligen utslängd till verkligheten. Idag tog Danderyds sjukhus officiellt sin hand från mig när det gäller stroken. Jag är färdig, jag är frisk och jag har gjort en insats för strokeforskningen.

Mitt bidrag till forskningen var att jag fick vara kvar i fyra år för att delta i ett särskilt projekt. Två gånger om året har jag fått lämna prover och svara på frågor om ditten och datten.

De har redan kommit fram till vissa slutsater och jag fick ett tack för värdefull medverkan.


Nu kan jag äntligen dra ett streck över detta. Avslutningsorden från min läkare var: Det ser bra ut Göran, lycka till med resten av ditt liv och jag hoppas slippa se dig igen. I alla fall här.

När jag gick därifrån gick jag på moln och var glad som en lärka., Köpte mig en stor glass och utanför entrén stannade jag till vid en kille och köpte Situation Stockholm. För jag kände mig så glad och tacksam.


Sen hände något konstigt i min kropp igen. När jag satte mig i bilen började jag gråta. Jo så är det. På stora starka Göran som snart ska cykla jättelångt började tårar rinna nedför kinderna. Vettefan varför, det gick bara inte att hejda.

Tror det var nån slags känslomässig reaktion att nu är det äntligen över plus en reflektion vad jag faktiskt var med om. Betänk att var 3:e dödsfall i Sverige är strokerelaterat. Betänk då på att av alla dem som går in på en strokeavdelning är det många som aldrig går ut därifrån. Och många som gör det har skador för resten av livet.

Men jag kom ut därifrån helskinnad, så jag gissar att min reaktion hänger ihop med detta.

Så i kväll firar jag med en massa intervalljävlar med Team Rynkeby.

Nu släcker jag ner Görans Sjukjournal för den här gången.

tisdag, april 14, 2015

Pulsfrågan löst + en pacemakerskola

Tack alla på Facebook som kommit med förslag på varför jag bonkade i söndags. En skum bonkning måste jag säga, det var därför jag var lite upprörd.

Jag är ju en lyckligt lottad man som för fyra år sedan fick en pacemaker inopererad i min kropp. I samband med min stroke upptäcktes att mitt hjärta bara slog vartannat slag, huvudsakligen när jag sov.

Om detta hade jag ingen aning, förutom att jag möjligen de senaste 10 åren känt en allmän trötthet. Men inget som varit direkt störande, alltid skönt att ligga i soffan och TV-zappa.

Tillbaka till cyklingen och min bonk. 

Lyckligtvis, vilket jag hade glömt när jag skrev gårdagens blogg, hade jag idag ett besök inbokad hos min pacemakerläkare. Perfekt, vilken tajming att kunna ställa pulsfrågan direkt till en expert.

Men nja, fick inget glasklart svar, kort sagt, hon visste inte. Men hon, läkaren alltså, sa att allt nog var en kombo av många saker. Men hon hade en intressant vinkling. Hon sa att en pacemaker är jättebra men inte perfekt. Om man inte rör på överkroppen tillräckligt mycket så tror pacemakern att man är i viloläge och då ger den kort sagt fan i att hjälpa till.

Min pacemaker stöttar mitt hjärta ungefär 20 %. Hennes förslag var att när jag börjar känna mig lite trött, upp och hoppa och cykla stående en stund och rör mer på överkroppen. Då fattar pacemakern att nu jäddrar måste jag hjälpa till att pumpa runt blodet i kroppen, för nu är killen på G.

Ungefär så funkar det, förklarade hon för mig. Vet inte riktigt om jag köper det helt och hållet, men det var i alla fall en förklaring.

Problemet nu blir väl, om mina teamkompisar i Rynkeby läser detta, att så fort jag reser mig upp på cykeln så sprids ryktet i ledet "kolla, Göran börjar bli trött". Men så är det inte alltid, man kan stå upp av flera skäl, så det så.

Bortsett från det så funkar både pacemaker och hjärta hur bra som helst. Inga problem att träna och cykla till Paris. Bara att ge järnet. Och så avslutade hon med ett Lycka till, hon hade en kollega som cyklat med Rynkeby för några år sedan så hon visste vad det handlar om.

Om du har lust att lära dig lite mer om pacemakers så kommer här en kort amatörmässig pacemakerskola. Jag har även i produktportföljen Görans strokeskola. Den hittar du om du bläddrar dig tillbaka bland mina inlägg till 29/3 2011 och framåt till avslutningen av skolan 27/5 samma år. 

Där finns allt man behöver veta om både stroke och om återhämtning från en sådan och till och med lite musik-"underhållning". Plus känslan när man får beskedet om att en pacemakeroperation är nödvändig.

Görans pacemakerskola.

Så här ser en pacemaker ut:


Här ser du var den är inopererad i kroppen:


Tråden från pacemakern är alltså trädd genom en ådra ända ner i hjärtat och där känner den av hur hjärtat slår och när det inte slår tillräckligt mycket skickar pacemaker ut impulser som hjälper hjärtat att slå korrekt antal slag. Fiffigt va?

Man känner inte av denna PC på något sätt i vardagen. Märks inte, känns inte. Jo, känner man på kroppen utanför PC:n så känner man den såklart.

En PC håller i ungefär 8-12 år. Då måste hela kittet bytas ut i en ny operation. 

Man ska inte förvara telefonen i vänster bröstficka. Man kan inte göra magnetröntgen och man får inte gå igenom bågarna vid flygplatserna. Strålningen gör att PM:s batterier laddas ur. Inte bra.
Man får gå bredvid bågarna och bli visiterad manuellt när man flyger. Och så känner de ibland på kroppen att det verkligen sitter något innanför huden.

måndag, april 13, 2015

HJÄLP, jag fattar ingenting

I natt låg jag och funderade. Funderade på vad det var som egentligen hände i går på hemvägen från träningen. Det irriterade mig hela kvällen och natten. Som en tagg man inte får bort.

Varför jag så plötsligt och utan förvarning bara liksom dog. Körde in i väggen. Bonkade. Tog slut.

Det känns nästan lite genant, pinsamt, men jag får ju skylla mig själv eftersom jag berättar det så att säga officiellt. Men jag sätter tusen spänn på att jag inte är ensam om det här. Kan lika gärna sätt en miljon förresten. Sånt är händer alla men alla skriver inte en blogg om det.

Fanns ju inga som helst tecken på trötthet varken före, under eller efter själva träningsrundan. Och så bara pang, så tog jag slut. Om du läste gårdagens blogg där jag beskrev hemvägen så är det så att Spångavägen inte på något sätt är en brant backe. Stigningen är så liten så sist jag körde där tänkte jag inte ens på att det gick lite uppför. Men igår var den värre än Mur de Huy. Visserligen blåste det småjävlar så både bilar, barnvagnar, nån pensionär och några cyklar for genom luften förbi mig. Men ändå, vägen är normalt inte jätteansträngande.

Eller, jo, när jag tänker efter så fanns det ett tecken. Hade en väldigt mysko puls hela passet. Normalt så brukar min ansträngningskänsla i kroppen ganska väl stämma överens med vilken puls jag har enligt pulsklockan.

Om någon hade frågat mig igår under rundan vilken pulszon jag låg i skulle jag definitivt sagt någonstans mellan zon 2 och 3, kanske mer i 3:an. Mer än så ansträngande tyckte jag inte det var. Sanningen var att jag låg betydligt högre än så.

Blev minst sagt förvånad när jag tog fram statistiken ur Garminmojängen. Pulsen låg alltså väldigt högt under hela passet trots att det inte kändes jätteansträngande.

Kurvan spänner över den första 3-timmarssekvensen

Finns det månne någon som kan förklara detta för mig? Alltså varför min puls inte alls överensstämde med min känsla. Och varför man sådär helt oväntat bara tar slut. Det var ju ingen långsamt kommande trötthet, det sa likom bara pang. Jätteskumt. Jag har bonkat många gånger, men aldrig på det här sättet.

Skulle ju rent teoretiskt kunna fråga en läkare, men här finns säkert många som har ideér varför det blev som det blev.

Förslag emotses tacksamt.

söndag, april 12, 2015

Punka. Misär. Elände. Golvad.

Nja, rubriken beskriver väl inte hela sanningen. Ungefär som kvällspressens löpsedlar. Så hetsa inte upp dig för mycket. Sanningen kommer på insidan, dvs här.

Idag var det dags för en lite längre träningstur med Team Rynkeby Stockholm. 7,5 mil ute på Ekerö. Vi börjar lite försiktigt.

Jag började dock med att cykla hemifrån till samlingspunkten, 17 km. Vågar inte ta bilen längre eftersom de flesta andra i teamet cyklar till och från träningen. Vill ju inte vara en avvikare. En för alla, alla för en. Lika för alla, no mercy, ingen mannamån.

Idag blev det en rejäl grupp, ca 30 pers. Vi delade upp oss i två grupper och så körde vi. Några fick problem att orka hänga med, men i sann demokratisk Rynkebyanda väntas alla in. Alla ska med. En för alla, alla för en.

Efter några mil gjorde vi ett kort stopp. Då tog jag en bild.


Men där ser man ju knappt vilka det är, så här kommer den i två delar:




Tog också en selfiebild på mig, men du vet, jag blir inte så bra på bild, så jag tar inte med den. Men jag var med på turen, jag har 28 vittnen.

Vid stoppet serverade även Janica hembakade kakor. Supergoda, och då menar jag supergoda. Jag tror det var därför alla var så glada på bilden. Mer sånt hoppas jag.


Sen cyklade vi tillbaka i stundtals rejäla motvindar, fick lite Vätternrunda2014vibbar.

Sen måste här erkännas några saker. Jag är inte stolt, men de måste ändå erkännas.

Tar det värsta först. Jag fikade inte. Trodde alla skulle hem direkt, men det visade sig att en handfull tog en fika på Brostugan. Men inte jag alltså. Nästan katstrof. Det blev katastrof pga det.

Jag cyklade alltså direkt hem, gick kalasbra till Brommaplan, men sen hände det som inte fick hända. Jag fick punka. Dubbelpunka. Fast inte på hjulen, det var mina lår som plötsligt och lite oväntat bara dog. Bara sådär liksom. Pssshhhh.

De dog en bit upp på Spångavägen, en lång långsamt stigande väg. Med motvind från helvetet. Säkert 50 m/s. Kanske hundra. Minst. Rätt i nosen.

Hade inte använt lilla klingan på hela turen men nu orkade jag inte på den stora. Var till och med nere på lägsta växeln några gånger, låren krävde det.

Ingen dricka kvar, mina 1,5 liter gick åt tidigare. Ingen energibar kvar. Munnen var som en öken och låren brann.

För att göra en lång historia kort, jag kom trots allt hem även om jag stundtals inte trodde det.

När jag kom innanför dörren hemma blev jag golvad direkt. Nu kan man kanske tro att det här är en arrangerad selfiebild. Icke, den är 100 % autentisk. Jag var slut, totalt slut. Hemcyklingen knäckte mig.

När jag låg där en smula utpumpad snurrade tankarna. Hur i h-e klarade jag att cykla runt både Vättern och Mälaren. Idag blev det bara 107 km. Men jag klämde ju båda pölarna, jag gjorde ju det. Allt går om man bara vill.


Aldrig mer för lite sportdryck, aldrig mer för lite energibars i fickan. Men själva träningsrundan gick lysande, inga problem någonstans. Kände mig hur stark som helst.

Men du behöver inte vara orolig, efter några minuter tog jag en dubbel dos Resorb, tog en extra rejäl dusch, åt en försenad lunch, fick en energipuss av hustrun och ovanpå det en hemmafika med goda kakor.

Efter det var jag tillbaka i fin form igen. Så, när kör vi nästa gång? Är det okey om jag tar bilen till samlingen?

lördag, april 11, 2015

En lagom liten träningsrunda

Lördag = cykelträning i grupp. Idag körde vi, ett litet nätt gäng, ett träningspass ute på Ekerö. Vi startade vid Lindhagensplan och cyklade på lite halvtrista cykelbanor förbi Drottningholms slott ut på Ekerö där de riktiga och kul vägarna tar vid.

Vi var sju stycken, varav några från Team Rynkeby Stockholm och några som man säger i hojkretsar, hangarounds.


Vi körde The Rynkeby Style, dvs vi byter inte farthållare stup i kvarten. Inte ens halvtimmesvis. Man ligger där man ligger i klungan, punkt slut. Vilken innebär att det då inte blir några hysteriska farter.

Personligen tycker jag nog det är rätt kul att köra min favvo, Belgisk kedja. När en sån kedja funkar klockrent och gruppen slingrar sig likt en snabb orm efter vägen, jag då är det fan i mig inte långt från att man blir religiös.

Å andra sidan, ligger man som andra, eller tredjepar i Rynkebyfältet, ja då är ju det en rätt behaglig tillvaro.

Stina och My låg och drog mesta delen av turen ut till Svartsjö slott och fikat. Men bara större delen. Jag och Jimmy låg som andrapar och gled lugnt och fint med i streamen. Vi drogs med och pratade och hade trevligt. Har inte pratat med Jimmy tidigare trots att han är med vårt team. Trevlig kille även om han som dansk har en benägenhet att låta som om han inte svalt frukostgröten.

Och njöt gjorde vi, för Stina körde sin traditionella musikutsändning. Dock bara modern listmusik. Inget ZZ Top, inget Rammstein, inget Hep Stars, inget Tages, inget Mozart. Bara dagens moderna topplåtar.

Men det var helt okey, det var riktigt trevligt, så ni som är med i Team Rynkeby Stockholm och eventuellt läser detta, nu paxar jag att cykla i paret bakom Stina på turen till Paris.

Tror att även platsen bakom mig kommer att bli populär eftersom jag inte bara är den äldsta tonåringen i teamet, jag är sannolikt störst rent fysiskt också, vilken innebär ett rejält vindskydd för den som ligger bakom.

Men som sagt, Stina och My drog mesta delen men inte hela. På grund av min gentlemannamässiga uppfostran föreslog jag att jag och Jimmy skulle upp och dra en stund. Varken My eller Stina motsa sig det förslaget. Bara Jimmy knorrade lite. Det här var årspremiär för honom och då blir ju kroppen en smula chockad. Inte undra på att han blev lite trött.

Men vad hände sen? Jo, vi drog till Svartjsö slott där vi intog fika och bulle som sig bör.

Fast på vägen dit hände något som fick mig att ännu en gång tvivla på mänskligheten. Vi cyklade förbi en hästhage, där det stog en kvinna. När vi cyklade förbi skrek hon åt oss att vi inte skulle vara där, vi var äckliga, Ä-C-K-L-I-G-A.

Vad i herrans namn kan hon ha menat med det? Just den sträckan kom ganska många bilar i en strid ström, undrar om de också var äckliga. Vad är det för fel på folk?

Självklart är sponsglajjorna från Bliz med. 
Och ser man på, en buff
från StockholmsBuss o SällskapsResor också


 Elin och Stina från TR Stockholm


Johannes. Hangaroundmedlem. 
Ska klämma Vätternrundan på 9 timmar. Högst.


Gammeldansken Jimmy, TR Stockholm


 My och Fredrik. Hangaroundmedlemmar.


 Jag vet, alla andra blir bra på bild. Utom jag.

När vi sedan startade hemfärden fick alla plötsligt väldigt mycket att pyssla med på sina cyklar så som av en ren händelse så hamnade jag och Jimmy i "draglaget" ännu en gång. Bock och tack för det.

När jag kom hem la jag beslag på vår tvättmaskin. I morgon är det distansträning med Team Rynkeby och självklart måste ju bl.a brallorna med vår storsponsor Nordea var rena och snygga. Och bakteriefria. Några skavsår vill jag då rakt inte få.