Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


måndag, maj 01, 2017

Jag på triläger. Dag 1. Formentor

Jahaja, ett år har gått sen sist jag var här. På Mallorca alltså. Tiden går fort när man har roligt.

Igår flög jag, dotter Sofia och svärson Jonas med sena kvällsplanet till Mallis för träningsläger i Team Snabbares regi.

 Alla kom inte med på bild. T.ex så kom bara Sofias näsa med.


Här lyckades fotografen bättre, och se så glad Sofia blev

Kom i säng först vid tvåtiden. Segt, sa Bill. Tröttsamt, sa Bull.

Men upp och hoppa till frullen kl 8, för kl 9 skulle vi hämta ut hyrcyklarna.

Bilden ljuger lite, cykeln färg är inte gul, den har någon
färg som jag inte kan benämningen på.

Förra året blev jag kär redan första dagen. I den cykeln som jag hyrde då. I år valde jag en Specialized Tarmac bestyckad med Ultegra.

Jag blev inte kär. Inte ens förtjust. Jag skulle nog benämna den som livlig. Smått bångstyrig rent av. Minsta lilla rörelse med händerna och den drar iväg åt valfritt håll. Dessutom domnade min vänstra hand redan efter 2 mil.

Hojen har dessutom 23-däck, på min Rynkebyhoj har jag lagt på 28:or. En himmelsvid skillnad i komfort vill jag påstå.

Strunt samma. Vi började dagen med en liten provtur på en halvtimme för att se att allting funkade på hojarna. Det gick fint.

Lunch och kl 12 drog vi iväg till Formentor. Jonas som ledare i snabbgruppen och jag som vanlig soldat i den lite mindre snabba gruppen. Fri fart uppför och återsamling efter ungerfär halva sträckan.

Jag är, och kommer aldrig att bli en s.k. bergsget. Min vana trogen kom jag sist upp, kort paus och så vidare uppåt till själva fyren Formentor.


Innan den här resan har jag varit lite skraj. Inte känt att formen är där jag tycker den borde vara efter all den hårda träning jag gjort under vintern.

Tror att jag idag fick en bekräftelse på att jag ligger rätt. Jämfört med förra året cyklade jag i år flera minuter snabbare över alla backar till fyren. I procent räknat, vilket ser coolare ut än minutsiffran, så förbättrade jag tiden med 20 %. Inte illa. Fan heller, det är ta mig fan sketabra, för att tala ren svenska.

Stolt och glad som en tupp, eller snarare kyckling,
vid slutet av vägen, fyren Formentor.

Men nu kommer det. Jag skäms lite, det gör jag. Men jag kan inte undanhålla fakta. Den ohyggliga sanningen måste komma i dagen.

Jag fikade inte. De flesta andra gjorde det, men inte jag, inte chefen Pål, och inte två till.

Det bara blev så, har ingen bra förklaring. Vi fyra valde att påbörja hemcyklingen ganska omgående.


 Här sitter dom. Dom som har cyklat, för det sägs ju att om man
inte fikat har man inte cyklat.

Äsch, idag hade vi dispens. Så det var är ju ingen fara på taket, mitt race finns på Strava så då har jag ju cyklat.

Men idag hade jag inte mer bråttom hem än att jag kunde stanna några gånger för att fota. Naturen är helt magisk och att bara blåsa nerför berget utan att fota, kändes inte okey.

Den där tunneln du ser framöver är lite läskig. Mitt i blir det nästan
kolsvart och man (jag) får lite svårt med balansen en stund. Rätt konstigt.

När alla så småningom var nere på platten föreslog Pål att vi skulle köra lagtempo några kilometer på hemvägen. Några valde att inte göra det utan ta det lite easy hem. Jag var i valet och kvalet. Alltså mina medcyklister är ju inga vanliga hobbycyklister, det är ju triathleter som genomför alla möjliga och omöjliga tävlingar, så snabba är dom ju.

Hursomhelst så hängde jag på. Kan ju alltid släppa om det skiter sig tänkte jag. Men det gjorde det inte. Det var hur häftigt som helst. Inte blev gubben frånåkt inte, trots att farten låg på minst 35 och stundtals lite till tror jag. Vi körde belgisk kedja hela tiden.

Hade inga som helst problem att hänga på, benen kändes som två kärnkraftverk i perfekt symbios. Rent av en poetisk känsla infann sig i kroppen.

Men nu körde vi så bara några kilometrar, hade ju aldrig orkat det tempo i flera mil.

När vi kom hem blev det trots allt en fika. Valde bort ölen till förmån för en kopp kaffe för att lindra fusket uppe vid Formentor. Tycker nog jag blev kvitt den skulden i och med detta.

Sen raskt upp på rummet för klädbyte. Nu dags för eftermiddagsyogan.

Yoga i skön miljö med chefen Marika som ledare.
Jo, det finns två chefer, Pål och Marika, det är gifta och
dessutom pappa och mamma till alla oss i gruppen.
Inte biologiskt ,hur skulle det se ut, utan mer känslomässigt

Alltså, jag är inget fan av yoga, har aldrig riktig fattat grejen, förutom att det är otroligt skönt för en stel gubbkropp. Så det är väl det som är grejen då, att mjuka upp kroppen och få till en bra rörlighet. Och då är det ju jättebra. Efteråt känns ju min kropp väldigt behaglig, det måsta jag ju erkänna.

Sen blev det middag och sen dags att avlägga rapport, dvs skriva den här bloggen.

Den här resan är så kul. Det finns tusen saker att välja mellan, problemet är inte vad man vill göra, problemet är att välja bort saker man vill göra men inte hinner göra, för de andra sakerna man också vill göra.

Svåra val att ta ställning till

Idag brände solen stenhårt utan att vara alltför varmt. Självklart glömde jag smörja in mig. Men en bra start på cykelbrännan blev det.



I morgon blir en tuff dag, men om den berättar jag i morgon.

Gnatt, hörs i morrn.